Jag hörde på RixFM i bilen när programledaren Titti skrattande i samförstånd med de manliga programledarna sa nåt i stil med nej men jag är ju inte en sån där jobbig feminist hahaha. Helt omotiverat, helt gripet ur luften i ett vardagligt struntsamtal. Jag har hört henne slänga ur sig sånt förr och det gör mig modfälld.

Det finns nog inte två ord som kopplas ihop oftare än dessa två. Jobbig feminist.

Den här attityden finns lite varstans i vår vardag. En jobbig feminist är något inte många vill vara. Feminist, javisst men en lagom gapig sådan. Det är politiskt korrekt att vara feminist men helst inget man pratar högt om. Om någon frågar är man självklart feminist, men agiterar för det…nej, det är väl att gå för långt…? Man kanske betraktas som en sån där jobbig…

Jag hör många många unga människor säga nedvärderande ord om feminismen. Det förvånar mig. Det irriterar mig. Det gör mig modfälld.

Feminsm har blivit något smutsigt. Det är ingen nyhet. Så har det varit länge.

Beror det på att de som agiterar för feminismen har ett sätt att argumentera som stöter bort unga kvinnor (och män) eller beror det på att antifeminsmen lyckats skita ner ordet, dra det i smutsen och skapa den här olusten kring benämningen?

För jag tror ju inte att den unga tjej som säger jobbig feminist egentligen menar att hon inte är för  att kvinnor och män får lika lön, lika möjligheter, lika respekt. Det tror jag inte. Jag tror att den unga kvinna och förresten alla kvinnor som har den här attityden visst vill vara jämlika men inte tycker att det är samma sak som feminismen. Där har feminismen ett problem!

Är en feminist alltid jobbig? Kan man säga att man är en feminist utan att samtidigt få stämpeln jobbig?

Det här är faktiskt ett dilemma. De som vågar vara ”jobbiga” och agitera feministiskt skrämmer samtidigt bort en hel drös människor och budskapet går förlorat och viftas bort med ”jobbig”.

Hur tvättar man feminismen ren från stämpeln jobbig utan att förlora kraft. Måste en feminst vara  snäll, vänlig, behaglig för att göra sig hörd i den breda massan?

Det här tycker jag är ett dilemma för oss ”vanliga” kvinnor i små sammanhang. Att våga stå för och säga högt att man är feminist kräver självkänsla och mod för att ordet är så starkt nedskitat.

Samtidigt gör det mig förbannad och lite skamsen att jag själv tycker det är obehagligt att bli förknippad med så negativa ord som jobbig, skränig, gapig. Jag som person är väldigt långt ifrån dessa adjektiv. Men jag är feminist. ÖVERTYGAD feminist.

Det finns massor av feminister i Sverige. Vi kan vara snälla, tysta, milda, behagliga, tuffa, råa, skräniga, mjuka, gapiga, jobbiga, undfallande, rädda, modiga osv. Men ändå förknippar de flesta en feminist med ordet jobbig.

Vad gör vi åt detta?

Det här är en betraktelse från min plats på jorden. Så här ser det ut i min omgivning. Från andra platser ser det kanske annorlunda ut. Om vi tvättar bort alla fördomar mot benämningen feminist och verkligen tänker på vad ordet betyder, hur många kvinnor är då INTE feminister?

Många många män är också feminister. Så hur ska vi våga stå för att vi är feminister utan att behöva avfärdas som jobbig eller stå till svars för alla fördomar som ordet för med sig?

Tittar man på bloggvärlden så kanske man blir lugnad då det vimlar av starka kloka smarta kvinnor som vågar stå helt och fullt för att de är feminister och kanske till och med jobbiga såna (ur vissa betraktares ögon). Men i verkligheten, i vardagen, där vi blandas slumpmässigt i skolklasser, arbeten och idrottsammanhang, där är det inte lika lätt att vara övertygad feminist, säga det högt och vara en bra förebild. Det är synd för det är där det skulle göra mest nytta.

Det skulle vara intressant att höra hur just DU upplever ordet feminist och hur högt du kan säga att du är feminist utan att få mothugg.

Jag får inte så mycket mothugg. Mest tystnad och ett snabbt ämnesbyte. Eller någon vanlig motkliché som inte går att bemöta utan att väcka en ond debatt och hur ofta orkar man ge sig in i såna?  Så jag säger inte särskilt ofta högt att jag är feminist.

Väldigt sällan om jag ska vara riktigt ärlig.

Och det är ju rätt dumt för sakens skull.Jag är feminist. Jag är inte gapig, jobbig eller arg. Men envis och bestämd. Jag vill att kvinnor ska få samma rättigheter, möjligheter och ersättningar och förutsättnignar som män.

Jag får inte många möjligheter i min vardag att säga detta högt. Det är lite dumt. Kanske måste jag vara jobbig för att kunna bli hörd. Är det kanske så enkelt?

Ni som följer mig förstår alldeles säkert att den jag visar här i min blogg bara är en slice av vem jag är. Jag försöker vara ärlig och sann, men i och med att jag utelämnar stora bitar av mig själv och det mesta som händer runt mig så blir ju bilden ändå lite förljugen. Till slut tappar jag nästan bort mig och blir en seriefigur. Persilja ÄR en seriefigur i allra högsta grad. Ibland känns det förljuget, men samtidigt har jag inte ambitionen att skriva en blogg som avslöjar allt. Min blogg är en skön avkoppling för mig. En stund då jag får göra det jag älskar, att skriva och visa bilder, ja helt enkelt komponera lite och den där Persiljan är ju ändå jag. Iallafall en liten slice av mig. Den som känner mig och läser min blogg bör ju alltså ha detta i åtanke. Persiljan är mitt bättre jag som bor i en bekymmersfri och vacker värld där allt funkar som hon vill och allt går att se ljust på. Den där Pernilla hon strävar mycket mer, har så många fler bekymmer och är mycket surare, vanligare, tråkigare, argare, fördomsfullare, löjligare, dummare, trögare, knäppare och allt därtill än Persiljan.

Eller inte. Kanske är Persiljan egentligen Pernillan?

När man börjar tänka så här, att man måste distansera sig från sitt alter ego, då kanske det är ett tecken på att bloggen tagit över för mycket?

Hm. Vad är det jag försöker säga?

Jo kanske att den som läser ska ha detta i åtanke. Särskilt de som läser och känner mig. Ibland tar en del läsare allt lite för bokstavligt. Jag ljuger inte när jag skriver, men jag undanhåller en hel del. Medvetet. Men för det är ju inte jag som skriver förljugen…! Bara sållande.

Så när jag skriver idag att hurra solen skiner och jag är ledig och tänker gå ut i trädgården och bara njuta av allt knoppande och vårligt så ser kanske verkligheten lite fulare och tråkigare ut. I själva verket blåser det snålt, trädgården är full med hundbajs och jag blir arg på den där förbaskade tussilagon som tagit över min bästa skuggrabatt. Fast solen skiner och jag ÄR ledig och jag tänker gå ut i trädgården och njuta av allt knoppande och vårligt OCKSÅ. Så ni ser, jag bara hoppar över det fula. Det är ju så att det jag säger högt, eller skriver, det hör ju min hjärna också. Och det är onödigt att säga det högt. För alla. Världen är tillräckligt ful som den är. I alla dimensioner.

Och det här inlägget var kanske i konstigaste laget?

Jag går in på hemnet då och då av rent intresse. Det är kul att följa med vilka hus som är till salu. Hus intresserar mig. Att få kika in hos folk intresserar mig också. Merparten av alla hus ser förvånande ut ungefär likadana och det förbryllar mig så. Kan verkligen alla ha så lika smak? Följer verkligen så många trender? Jag fattar inte att detta svartvita eleganta kyliga sobra fått så stark genomslagskraft. De här fyra bilderna nedan är alla från olika hus, men visst skulle de alla kunna tillhöra samma bostad? Man känner ingen större skillnad.

Fyra olika hus med förmodligen fyra olika familjer. Ändå hade de kunnat flytta in hos varann och inte känna så stor skillnad. Eller är det jag som är loppis/färg/bohem/udda skadad?

Plötsligt mitt bland alla svartvita hem dyker det upp något som får hjärtat att hoppa till. Något som visar personlighet och karaktär. Befriande eget. Som det här.

I den här bostaden ser jag LIV. Jag ser mysiga middagar, trötta frukostar, sena kvällar, fester. Jag ser matlagning, spill och känner dofter från det UNDERBARA köket Jag ser tvätt på tork och tårar och skratt och närhet.

I de svartvita hemmen ser jag inte så mycket liv. Mer rädsla och ängslighet och lite kyla och avstånd.

Fast det är ju min säkert helt felaktiga tolkning.

Idag flyr jag in i verkstan och målar.  Där i verkstan kan jag slå på radion och försvinna in i en slags pseudovärld där handen arbetar och hjärnan liksom flyger omkring fritt i sin alldeles egna dans. Förhoppningsvis ropas man på mig när maten är klar (och bordet är tömt) och jag kan bara äta och sen försvinna igen. Jag behöver de här ensamstunderna. Att få tänka fritt under långa sammanhängande stunder, slippa (om än underbara) frågor som faktiskt kräver långa eftertänksamma svar, slippa se allt som pockar på att bli gjort. Mannen reser bort imorgon och jag brukar passa på att ladda med de här ensamstunderna medan han kan sköta ruljangsen i huset.

Idag ska jag försöka komma på vad jag ska göra för lösningar till badrumsprojektet. Badrummet jag ska budgetfixa är nyrustat, modernt, stort, lyxigt, men ägarna tycker det är ”tråkigt”. I verkstan får jag kanske någon idé. På torsdag ska allt vara klart men mitt i allt blir det 16-årsfirande så före det och då kommer mitt fokus att ligga där. Men det är lugnt. Jag är van att ha tidsrist. Tidsbristen är min bästa vän. Eller rättare sagt inspirationens bästa vän. Det är då det händer. När inget ser ut att hinnas med då vaknar lusten och inspirationen och poff paff piff så lossnar allt och går som en dans. Så brukar det vara och jag hoppas det är ett mönster. Jag tror att jag omedvetet tänker och samlar kraft och idéer i det tysta, i mitt inre, långt före och så kommer allt ut som i en kaskad när det är dags.

Bilderna i dagens inlägg får leva sitt eget liv. Kanske har de ett samband. Kanske inte.

Den här bilden tog jag nyss och önskar förstås att den ljög. Men tyvärr har vi motsatsen till fjolårets första majvecka då vi badade och hade högsommarvärme. Nu får vi plumsa istället.

Jo, vi har ett helt normalt köksbord i det persiljianska hemmet. ALLTID, alltid, A-L-L-T-I-D är det irriterande mycket grejor på köksbordet.

När vi ska äta och den som lagar mat ropar Kan någon komma och duka bordet! hör man ALLTID, alltid, A-L-L-T-I-D någon skrika snabbt som attan Pax för att inte duka av! Det är det värsta straffet.

Varför är det så här???

Andra människor verkar ha avdukade bord med en liten duk på och kanske till och med något pysigt arrangemang med ljus eller någon blomma. Jorå, visst, så kan det se ut hos oss också, när jag mirakulöst lyckats hålla grejorna borta från köksbordet i mer än en kvart, men det är inte ofta. Och till stöket på köksbordet tillkommer stök på möbler bredvid där då den söta duken med sitt arrangemang förvaras för att det inte fått komma tillbaka till bordet och glänsa.

Om vi skulle ta och göra en liten statistisk undersökning för att se om vi har någon skyldig till detta stök. En spontan oförberedd undersökning. Vad ligger egentligen på bordet?

En tapetrulle

ett kakfat som ska limmas ihop

tapetlim

två inredningstidningar

ett papper som ska skrivas under av målsman

en dubbelkrok

en älgko

en kryddväxtkruka

ett orange skärp

ett skosnöre

ett bankogram (jo tamejtusan om man inte får sånt när man blir riktigt vuxen)

en tom brödpåse

en (torr) disktrasa

en pandurokatalog

en bunke med uppskrapad kaksmet

en avslickad visp

en oboylkaddig kopp

en sked

en osthyvel

en gaffel

en tillbringare

läxböcker

Då ska vi se vem som dragit dit grejorna…hm…mitt, mitt, mitt, mitt,mitt, mitt, mitt, mitt…osv osv osv fram till bunken, vispen, skeden, läxböckerna och oboymuggen, där är jag oskyldig…

Så vad har vi lärt oss här. Jo, en del mammor är tydligen väääääääldigt slarviga av sig och straffar sina oskyldiga barn dagligen med ett överfullt köksbord som de får duka av.

Hur kan vi lösa detta dilemma då? Jo man kan binda den där mamman så att hon inte kan hålla på med en massa saker hela tiden. Man kan slå henne i huvudet med en stekpanna så att hon blir  medvetslös, kanske knuffa henne ner för ett stup eller varför inte sälja henne som slav  fast då blir det synd om den stackars köparen. Allt detta kanske kan verka lite drastiskt och rentav grymt. Så har vi några andra mer humana alternativ? Jo kanske att helt enkelt ge denna STACKARS mamma ett eget arbetsbord. I hela denna stora familj är hon den enda som saknar en egen arbetsplats som inte ska tömmas hela tiden. Vad vi har här är helt enkelt ett OFFER.

Lösningen torde vara en facebookgrupp typ Vi som vill ha ett arbetsbord till Persilja alternativt Arbetsbord åt ALLA eller något liknande. Fast å andra sidan kan det kännas smått bortskämt om man jämför med de som inte ens har ett bord, eller ens ett hus eller ens något att sätta på bordet. Så vi skippar väl det?!

Det är helt enkelt så att denna vilsna kvinna som saknar arbetsbord får nog fortsätta att greja på köksbord och matsalsbord och så får hon ta och bli lite mer effektiv och lära sig att städa bort och inte lämna allt där hon senast hade det. För ska sanningen fram är det inte alls bara på kösbord man finner spår efter denna märkligt stökiga människa som alltmer framstår som den riktiga SKURKEN.

Och nu tror jag att vi avhandlat detta ämne alldeles tillräckligt för idag.

Ååå mamma, kan vi inte ha ett sånt här kök!!!???Åååååå mamma en sån här soffa kan vi väl ha!!!Ååååå mamma en sån här kotavla kan vi väl ändå köööpa! Där var det nära att jag föll, för en kotavla skulle jag absolut kunna ha. Faktum är att om man utsätter sig för shopping, alltså åker till ett stort sånt där varuhus och traskar omkring så kan man plötsligt bli alldeles kollossalt sugen på både nytt kök, ny soffa, kotavlor och hur mycket som helst. Så min taktik är att faktiskt inte hålla på att gå omkring alltför ofta på såna där ställen för det enda som händer är att ett behov man egentligen inte alls har vaknar till liv och börjar pocka på uppmärksamhet. Ignorerar man den där ivriga lilla rösten som piper kööööp, seeee, vill ha, nyyyytt, lyyycka ja allt vad den piper och till slut skriker åt en när man går runt där i köptemplet, ignorerar man den rösten och klarar av att gå ut därifrån utan att ha lastat kundvagnen full med totalt onödiga saker som man inte alls behöver, då känner man sig faktiskt mer tillfredsställd än om man gör motsatsen. Tror jag. Ja förlåt Ikea och alla andra som försöker få oss att konsumera, förlåt för att jag faktiskt inte tycker att det är lycka att shoppa nytt. Nej det har inte ett endaste smack med lycka att göra.

Men det fyller ett behov som väcks och som faktiskt kan hållas i schack eller inte existera alls om man bara inte matar det med att ägna tid att strosa på shoppingmeckan. Behöver man något så kan man gott åka dit, men okynnesshopping behöver inte ske om man bara ger fan i att utsätta sig för lockelsen.

Vi behöver nog alla konsumera mindre lite till mans. En del behöver minska ner på det mer än andra. Själv har jag sen länge försökt begränsa mina inköp och faktiskt styrt om min konsumtion så att jag alltid letar på begagnadmarknaden först. Oftast lyckas det hur bra som helst. Men ibland måste jag köpa nytt och då får jag alltid lite ångest över det.

Att minska sin konsumtion gör att utgifterna drastiskt minskar. Logiskt förstås men kanske inte något man tänker på förrän det faktiskt märks att det blir mer kvar i plånboken. Och när det händer kan man minska ner på inkomsterna genom att arbeta mindre och så har man helt plötsligt fått en stor dos livskvalitet på köpet. Att leva på det här sättet ett tag gör att det inte alls blir självklart att ha senaste nytt av allt som trycks ut på marknaden. Man sliter ut det man har innan man köper nytt och finner till slut en slags tillfredsställelse i att inte byta ut något förrän det verkligen är totalt obrukbart.

Det här är ju så enkelt att det är löjligt men ändå har vi ett samhälle där de flesta jobbar häcken av sig för att kunna hålla konsumtionsruljangsen igång.

Visst generaliserar jag en hel del nu och det finns förstås undantag åt alla de håll och kanter men i det stora hela tror jag att många många människor skulle kunna minska sin konsumtion med stora summor varje månad.

Och allt det här kom upp i mina tankar bara för att jag var en sväng till Ikea nyligt…

Och jo. Jag drabbades av konsumtionsgalensskap och slösade 990 kronor på saker jag inte alls behövde. Fast…kanske blev jag lite lyckligare…eller???

Nej, jag fick mest ångerkänslor.

VAD!? Nääääää. Det är inte möjligt!

Jo, tamejtusan om det inte hänt nu. Men jag känner mig precis likadan som dagen innan.

Jag förstår inte! Det är nåt lurt.

Så här skulle det ju inte kännas. Det skulle liksom vara mer som att falla nerför ett stup eller nåt…!

Men det var bara som att kliva upp för ett trappsteg. Helt som vanligt. Liksom.

Har jag inte lite ont nånstans ändå?

Någon LITEN krämpa iallafall?

Jag känner efter.  Nuuuuu känner jag efter.

Nä.

Samma.

Hm.

Märkligt det här.

Kanske har jag tagit fel?

Nä, det var visst femtio ljus på tårtan. Det var det.

Så det har nog ändå inträffat.

Jo. Tamejfan om tanten inte blivit tant på riktigt nu.

Och gratulanterna kom.

Och gratulanterna gick.

Och flera tårtor har vi kalasat på.

Och här är jag och är precis likadan som innan. Fast alla frågar hur det känns. Och svaret är…jo…precis som innan. Ingen skillnad alls.

Jag som trodde det skulle KÄNNAS.

Men. Nix. Samma.

Jag gillar fortfarande såna här. Och blir lika barnsligt lycklig över sånt här.

Nä jag känner faktiskt ingen skillnad alls. Bara lite vanlig dagenefterkalas trötthet. Fylld av fina minnen.

Och jag fick anledning att använda min mandelkvarn.

Och nya blomster flyttade in.

Och många fina bilder har tagits.

Men nu väntar vardagen runt hörnet. Med det hemska kvar att göra. Hotet från ovan.

Deklarationen.

Fy. Där kan vi snacka gruvelse. Jag tittar framåt till timmen efter jag lämnat in. DÅ börjar livet. Igen.

Med ett nytt år bakom mig.

Tack livet. ♥

Jag vaknade ur en skön romantisk dröm. Gamla världar mötte nya och mitt i denna saliga blandning människor jag mött genom livet dök det upp en gammal bekant som i drömmen hade sökt mig land och rike runt. Så fick han syn på mig och stod alldeles mållös och beundrade mig på avstånd. Överlycklig bara av att se mig. Trånande, beredd att lyda min minsta vink för att få min uppmärksamhet. Jag vaknade och njöt av den där romantiskt rena oförstörda känslan drömmen framkallade.

Jag kände mig sådär upprymd som när jag var nybliven tonåring och allt med kärlek var nytt och magiskt. När det var sådär  som jag hade läst att det skulle vara. När lyckan på jorden var en pojke som trånade,  dyrkade, kämpade om min ljuva uppenbarelse…

Det är så konstigt att det kändes som världens mest underbara känsla samtidigt som jag i vaket tillstånd inte alls vill vara den där lilla tingesten som bara finns till för att behaga.

Jag förvånas verkligen av känslan. Hur skön den kändes. Det går inte ihop med den jag är och den jag vill vara.

Eller är det så att jag vill vara stark, självständig, fri, jämställd och SAMTIDIGT den näpna lilla varelsen som dyrkas…?

Jag tror ”problemet” ligger i den litteratur jag konsumerade som yngre. Som verkligen präglade mitt känsloliv. Först Lottaböckerna som förutom att vara roliga mest handlade om hennes längtan efter att hennes stora kärlek skulle visa henne lite uppmärksamhet. Sen övergick jag till romantiska dramer som till exempel Driver dagg faller regn för att så småningom sluka alla klassiker som Nana, Svindlande höjder, Kameliadamen för att inte tala om alla systrarna Brontës böcker som är ett enda lusstfyllt kärlekstrånande från början till slut.Tänk när jag läste Nana såg jag BARA den ljuvliga varelsen med rött hår som hade en förtrollande kraft på alla män. Läser jag den idag ser jag henne som en betydligt starkare kvinna som föraktar de där männen som dyrkar henne.

Otaliga är de romantiska filmer och böcker jag lustfyllt konsumerat genom åren. Det är ju klart de har påverkat mig. Det är dramer som fått mig att må bra. Som gett mig lyckokänslor. Men troligen också underminerat min tro och kraft på att jag kan vara en fullvärdig person alldeles på egen hand utan att ha en dyrkande man vid min sida.

Hade jag velat vara utan de där ljuvliga stunderna som jag upplevde då jag slukade alla dessa böcker? Nej.

Hade jag velat vara utan den sköna känslan jag upplevde då jag vaknade ur min romantiska dröm? Nej.

Det här är ett intressant fenomen. Jag vill i verkliga livet vara en stark, drivkraftig, självständig kvinna men blir ändå pirrig och får någon slags euforisk lyckokänsla av romantiska fantasier. Hur går det ihop?

Vet inte. Det bara gör det. Det enda svar jag kan komma på är att allt behövs. Stunder av rosenskimmer där världen är god och vacker behöver alla människor. Likväl som vi behöver svärta, realism, sorglighet och fantasi. Verklighetsflykt helt enkelt. I alla former. På den tiden jag var ung bjöds det mest såna här historier där kvinnan var mer passiv. Idag finns det annat att välja på där kvinnan skildras mer jämlikt men ändå med det där positiva kärleksskimret som de flesta säkert trånar efter i en viss ålder.

Ibland vill jag bli skrämd. När det sockersöta står mig upp i halsen. Då råkonsumerar jag deckare och skräckfilmer. Jag älskar att sitta bakom en kudde och kika fram beredd att bli vettskrämd. Jag tycker också om att bli så berörd att jag hulkande snorar så att alla i min närhet flyr från vardagsrummet av ren förskräckelse. Jag lever mig in i en film så mycket att jag verkligen inte kan behärska mig.

Vart vill jag komma egentligen? Ja, säg det. Jag funderade kanske till att börja med om det är nyttigt att få så romantisk syn på livet som jag fick när jag var yngre. Om det förstör och underminerar självkänslan.

Svaret är nog att det är viktigt med en blandning. Att man ser till att mata sig med starka förebilder likväl som man kan låta sig förtjusas av förföriska kärleksskildringar. Kvinnorna behöver inte framställas som små våp för att det ska funka.

Jag tror tack och lov att det har ändrats en hel del sen jag var ung. Mina barn gäspar åt Lottaböckerna men har slukat LasseMaja, Sune och Bert.

Jag är glad att våra barn ser mycket blandade filmer. De verkar faktiskt mest förtjusta i positiva serier som Vänner, Glee och Modern Family. De sitter även klistrade vid Simpsons och Family Guy men älskar också moderna klassiker som Rocky, Ringentrilogin, Harry Potter med flera. Jag tror nog att det har ändrats en hel del och mina barns sockersöta drömmar kanske inte ser ut som mina lite mer snedvridna. Jag tror och hoppas det. Det går att välja.

Det har gått framåt.

Och ändå förförs jag av känslan i min dröm, där jag enbart var en dyrkansvärd kvinna…

Jag är en dinosaurie som försöker leva i det moderna samhället men mitt undermedvetna sabbar för mig…eller vad det nu gör. Jag är glad om mina barn får en mer så kallad realistisk syn på kärleken men ändå en stor dos av den där härliga lyckokänslan som romantiken ändå framkallar…!

På helgerna prenumererar jag på två dagstidningar. Både den lokala tidningen och den stora draken. Jag tycker om blandningen. Båda behövs. Igår kändes skillnaden extra stor. Den lokala tidningens framsida såg ut så här.Jag älskar bilden med tanten och ungen! På baksidan av lokaltidningen  såg det ut så här:Jag gissar att många av era fördomar mot Norrbotten infriades nu va?

Men det var faktiskt inte alls särskilt representativt. Det råkade bara bli så en av alla dagar. På den stora draken såg det samma dag ut så här: Lite riksdag. Viktigare än Kalix sjukhus och älgar på vift? Kanske. Beror säkert på vem man frågar! Jag gillar att det finns små tidningar som rapporterar om folks vardag på nära håll. Det hoppas jag ska finnas kvar alltid. Jag VILL veta att en älg traskat runt i ett bostadsområde. Jag blir glad av det. Precis som jag blev lika glad av att läsa i DN om att babianer kan urskilja  skrivna ord ur en text med en massa nonsensbokstäver.

Smått och stort.