Tjobre alla där hemma!
Det är Pernillas dotter Molly! 
Jag vet inte vad jag ska skriva om..
Det kan bli lite stav fel här och där, men det är för att jag skriver ganska snabbt och orkar inte kolla om jag skriver stavfel ;pp
Amen jag heter dåe iallafall Molly.
Jag älskar att spela fotboll, spela piano, fotografera, äta choklad, sova, vara hos vänner, vara med kompisar, klappa min gosiga rara hund Pommac, lata mig och jag gillar att vara hos ett par hästar. 
nananana :3
Idag så har jag vart med min kompis Elsa
Jag har vart med hon hela dan, före lunch, efter lunch, före middagen, efter middagen.
Detta är ett ganska menniglöst innlägg,så japp, jag har inget att skriva.
Imorgon ska jag kanske följa med min kompis till nå ställe och ja, göra nånting ;p
Detta inlägg blev längre än vad jag förväntat mig.
Jag längtar till sommarlovet, för då fyller jag år. 12 år ! den 23 juni
Jag har typ inge mer att skriva så, hejdå. (:
Välkommen till Persiljas Hus!
Jag lever med en man, fyra barn, en hund, två undulater och trehundrafyrtiosju dammråttor i ett gammalt hus inrett med loppisfynd, massor av färger, för många lampor och än så länge för lite mönstrade tapeter.
Jag kan aldrig motstå böcker och tapeter och möblerar om nästan varje gång jag städar. Jag driver eget företag som inredningskonsult och hantverkare och bor långt upp i norr i den finfina kuststaden Luleå. Min hjärna bubblar ständigt över av idéer som jag inte alltid hinner förverkliga. Vill lära mig virka, dreja och svetsa och drömmer i hemlighet om att jobba som scenograf.
Kategori ‘ La familia ’
Molly gästbloggar :DDDD
Vad har vi här då?
Förutom en vinterstökig trädgård som behöver massor av omsorg och många omkullvälta saker som vinden roat sig med så ser vi en stycke hund till vänster, två illrosa plastiga ikeastolar som inte alls passar in just nu, och så några ihopkorviga täcken på studsmattan.
Oj. Korven rörde på sig.
Jaha!
En helt normal syn på våren. En stycke tonåring sovandes på studsmattan.
Hurra det är vår!
Fredagsfilosofering.
Min inredningsfilosofi är att ett hem måste vara helt fritt från trender och rädsla. I ett hem ska man ha det precis som man själv vill och vad släkten, vännerna, grannarna eller trenderna säger ska vara helt oviktigt.
Så ska det vara men så är det sällan. Inte hos oss heller. Vi är sex personer som bor här. Sex individer. Skulle jag inte ha de fem andra att ta hänsyn till skulle det förmodligen se lite annorlunda ut. Ännu mer mönstrade tapeter, ännu mer färg och spret och humor. I familjen har vi olika individer som har väldigt olika smak. Några tycker det vi har är helt okej. Någon vill ha mer stilrent och någon vill ha den ekande ungkarlsstilen med en soffa, en stor teve och inget tjafs som kuddar och tavlor. Någon vill ha röda väggar överallt och samma någon tycker att vi har alldeles för ljust hemma. Många vill ha svarta rullgardiner för att mörklägga med. Det är en samling olika viljor som bor här och när vi har städat tycker de flesta att vi har riktigt fint. Men några är känsliga för vad de ser hos andra och kan tycka att vi har konstigt och borde vara mer normala…
Jag inser förstås att jag står för en mycket stor del av vår stil. Jag lever liksom i symbios med vårt hus. (Fast jag vet inte om huset är med på den där symbiosen…) Jag kan vakna på natten och ha drömt hur det ska se ut och får en stark glöd att förverkliga drömbilder. Jag leker nog scenograf i vårt hus mest hela tiden. Bygger miljöer och river dem och det roar mig ofantligt. Vårt hus är min lekstuga. Men så trivs jag också och är passionerat förälskad i varenda liten skavank av huset.
Ett av mina viktigaste ledord för hur jag vill inreda är Oseriöst. Det är faktiskt jätteviktigt för mig. Det behöver verkligen inte vara seriöst. Inte alls. Nej, tillfälliga lösningar går oftast hur bra som helst. Humor, slarv, ofärdigt, halvgjort är BRA adjektiv för min inredning. Det ska kännas som att det pågår. Det är bara bra att det inte är klart. Häromdagen vek jag ett tyg runt en kudde för att se hur det såg ut och så blev den kvar. Nu har kudden fungerat i en vecka med bara vikt tyg kring sig och det har gått hur bra som helst. Ofärdigt. Oseriöst. Men fint.
En annan grej som ingår i det där tillfälliga, oseriösa, småslarviga som omedvetet har blivit medvetet är min lust att klippa ut tidningsartiklar som gör mig glad. Inget är väl tillfälligare än en dagstidningsbild. På några veckor ser den solkig ut och får den hänga uppe länge gulnar den och ser antik ut. Jag har dille på att klippa ut fina bilder. Oftast råkar det bli på djur eller blommor, men ofta också dråpliga historier och ibland upprörande saker som jag vill anslå på kylskåpen så att alla ska se hur galen världen kan vara ibland. I barnens ögon är jag antik som ens läser papperstidningar så därför blir det extra kul att jag klipper ut och hänger upp artiklar och bilder på kylskåpen. Davids kamp mot Goliat. Jag mot google. Om man ska hårddra det.
Just denna fredag finns följande urklipp på vår sambandscentral.
Det här ovanstående är ju helt bedårande. För att pandorna inte skulle vänja sig vid människor utan bevara sin naturliga skygghet klädde alla som kom nära pandan ut sig till…just det…pandor! Underbart!!! Jag ler med hela ansiktet varje gång jag ser den här bilden och tänker att människan kan vara god om den vill och det tvättar bort lite av all den oro jag får av alla youtubeklipp som barnen tittar på och visar mig dagligen. Senast en bebis som gråter medan mamman slår den med en kudde för att den ska sluta gråta. Jag försöker få dem att inte mata sig själva med för mycket sånt för det ger en så dyster bild av världen. Min low tech kylskåpspoesi får på något sätt bli en motvikt till allt elände som ändå letar sig in i allas liv. Det är nog en bra balans iallafall. Lite skit måste man släppa in så att man inte tror att världen är den bomullsbubbla jag instinktivt vill bygga.
På något mer beständiga platser sitter andra urklipp uppnålade. Såna som har lite bättre tryck och papperskvalitet och kanske håller något längre.
Knappnålar är nog mitt viktigaste verktyg. Oumbärliga när jag syr och oumbärliga för konstutställandet. För visst är väl snygga bilder som någon fotogfraf fixat inför något reportage värda att beskådas mer än bara de tio sekunders titt de kanske får annars när man läser tidningen. Jag brukar riva ut och spara det mesta jag tycker är vackert. Mycket samlar jag i pärmar som jag älskar att bläddra i med jämna mellanrum och vissa hamnar på väggen för längre exponering. 
Ovanstående tror jag är från Hannus magiska trädgård om jag inte minns fel…
Den här bilden har hängt med i många år. Jag är riktigt rädd om den. Den har allt. Jag tycker kompositionen är optimal. Färgerna, känslan. Allt är så vackert, från väggen, lampanoch den perfekt placerade melonskivan på den vita fina byrån till den av tidens tand nötta Brigittebilden. Jag ÄLSKAR miljön på denna bild och den har blivit min eviga följeslagare. En del kanske skulle kopiera miljön rakt av om de kände så, men så jag funkar inte jag. Aldrig. Nej, denna miljö är perfekt där och då när bilden tog för kanske tio år sen. Ögonblicket är förbi men för evigt bevarat i denna bild. Jag rev ut bilden och har sen dess haft den uppnålad på diverse ställen. Den ger mig energi och lust och kanske hamnar en rosa pion omedvetet i en låg grön skål för att mitt undermedvetna minne lurar mitt nu att jag hittat på det själv. 
Jag blir alltid glad och varm och får den där lustkänslan i kroppen när jag ser den här bilden. Javisstja, så där perfekt kan det kännas. Så. Visst känner någon av er igen känslan inför en bild, en text, ett träd, en tapet, ett ansikte eller vad det nu är som triggar igång den där fantastiska känslan av möjligheter och lustfylld kreativitet som börjar bubbla i kroppen. En slags suggestionsmetod jag kommit på kanske? Min egen metod. Min egen trigger.
För 16 år sen.
För 16 år sen vankade en spinkig stormagad enbarnsmamma till soffan för att sätta sig att se teve. Klockan var sent på kvällen. Plötsligt kände hon att det var på gång något annat än tevetittande. Hon baxade upp sig på övervåningen till sin förstfödde som om två månader skulle fylla två år och väckte honom försiktigt och berättade att nu skulle bebisen snart komma och att han kunde fortsätta sova så skulle mormor och morfar vara där när han vaknade i morgon bitti.
Den spinkiga mamman med den enorma magen satte sig i bilen och pappan rattade tryggt de tre milen till BB. Personalen tog emot paret med kommentaren DET var en stor mage!
Mamman som den här andra gången gillt ville ha full kontroll på sin viktiga uppgift hade i förväg författat en mindre roman om alla önskemål kring sin förlossning och personalen läste och hummade och tyckte det var bra grejor.
Mamman ville inte bli beordrad på rygg för att bli undersökt stup i kvarten hur mycket hon var öppen. Hon ville stå upp så mycket som möjligt och ha lustgas när hon bad om det men helst ingen annan smärtlindring. Hon ville gärna stå på knä när det var dags att förlösa.
Allt detta fick hon och det blev en fantastiskt positiv upplevelse.
Krabaten var en stor bebis som vägde nästan fem kilo.
På en gång såg mamman och pappan att det var en Lukas som kommit till dem. En Lucky Lukas.
Så har det fortsatt.
En Lucky Lukas har för alltid förgyllt deras liv och idag ska han firas hela dagen.
Hipp hipp hurra för vår tvåa som numera stavar sitt namn med c.
Lucas. 16 år. Idag. 
Gilla!
Hjälp, vi flyttar ihop är ett teveprogram på ettan som jag verkligen gillar. Inredare Jon verkar så känslig och fin och läser av människorna. 
Ylva passar perfekt som programledare i det här programmet. Det känns inte lika hysteriskt slösigt som till exempel Bygglov och Äntligen hemma där man bara trycker in nya grejor i sådana mängder att det nästan blir osmakligt.
Ett fint måndagsnöje.
Imorgon är ingen vanlig dag för det är Lukas födelsedag så nu ska jag gå och förbereda lite hemlisar…!
Smakupplevelser är lycka.
Mat. Detta livsnödvändiga som med stor familj lätt bara blir ett tvång. Men ibland är det lustfyllt och jag försöker hitta de stunderna så ofta som möjligt. Eftersom jag är en ombytlig själ blir det som mest lustfyllt om jag provar så mycket nytt som möjligt. Men med barn vid matbordet kan det ibland bli svårt eftersom en del barn är väldigt konservativa när det gäller smaker. Nya maträtter och nya smaker ratas ofta oprövade. MEN, det finns en ljusning och det är att detta ändras när de blir större. Motståndet blir mindre och mindre och viljan att åtminstone smaka ökar för varje måltid. Nu har vi kommit till en punkt i vår familj då jag slutat (nåja) laga specialrätter till de konservativa. Jag klarar av (nåja) att se dem gå hungriga från bordet om det nya inte accepteras. De kan då ta en macka istället och det är ingen katastrof.
Det här är ett stort framsteg som nyligt inträtt i la familia. Det öppnar upp för nya rätter och nya fröjder i köket. Tänk då att jag precis nu ramlade över den bästa kokboken någonsin på Willys bokrea! Egentligen inte en kokbok, utan väldigt mycket en upplysnings och inspirationsbok. Jag blir alldeles pirrig av att lära mig hur jag ska använda det där rosenvattnet jag många gånger stått och hållt i vid den asiatiska avdelningen. Jag blir så glad att lära mig att det är min kära gjutjärnspannas fel att det ibland blir beskt fast jag bara använt syrliga produkter och att sött får chilin att smaka fruktigare. Boken bara vimlar av nyttig kunskap för den vetgirige och då har jag bara läst fem sidor ännu!
En kokbok ska få mig att längta efter att laga mat och precis så funkar den här boken. Jag älskar att hon fokuserar på smakupplevelser för det är precis det jag behöver nu. Efter år i korv och makaronerträsket och lax och ris som uppstickare behöver själen och alla sinnen få djupdyka i smaker som känns. Det ska susa i huvudet av lycka över nya smaker. Jag är ingen receptmänniska alls. Jag har lite svårt att följa recept. Jag äger många kokböcker men ett recept får mest vara inspiration och därifrån hittar jag på själv. Men utan kunskap blir det torftigt och den här boken ger liksom en genväg förbi att först nöta recepten och den förklarar varför och hur olika smaker och produkter ska användas.
Hurra vilken bra bok!
Nu bär det av!
Som jag längtat! Som vi sparat! Nu bär det av! Det förtrollade landet ligger snart under våra fötter. Landet med färg, smak och liv. Nu åker vi till Indien!
Vi syns om en månad. Och till alla tjuvar som läser det här; vi har boende här hela månaden. Stora starka karlar. Basattnivet.
Förunderligt finurligt.
Ibland förundras jag när jag märker min egen utveckling gentemot barnen.
Först föds de och strax efter det första skälvande rusiga ögonblicket när allt bara känns helt förtrollat börjar den där oron. Andas de? Klarar de verkligen att andas själv? Är det verkligen helt säkert?
Så småningom lär man sig lita på deras livskfraft men då kommer andra orosmoment. Ska det verkligen gå en vecka innan de bajsar? Kan de ha 40 graders feber utan att det är farligt? Vi har kantat deras vägar med grindar, säkerhetsbälten, lådlås, saxar utan spetsar, giftfri, finfördelad lagom varm mat, fortsatt med att sträcka fram hjälmar, knäskydd och ryggskenor allt eftersom deras intressen blivit mer och mer fartfyllda. Följt med dem på alla deras äventyr beredda av vara en trygg famn om äventyret blivit för spännannde. Vi har släppt iväg dem på egna äventyr när de känt sig mogna och nu är flera av dem så stora att de föredrar de egna äventyren.
Under den här resan har jag som mamma och människa utvecklats precis lika mycket som barnen. Jag har fått vänja mig långsamt vid detta naturliga skeende. Jag har gått från att ha varit öppet instinktivt orolig till att ha blivit mindre orolig till att börja dölja oron och till slut till inte oroa mig ett endaste dugg. Där är jag inte riktigt ännu men jag märker att jag hela tiden glider mot den riktningen.
Det är lika fascinerande som naturligt. Och det är förunderligt finurligt!
Mina gulliganer!
Visst ser de gulliga ut där de sitter på burtaket och tjattrar uppspelt. 
Jorå. Söta och gulliga.
Bedårande.
Men skenet bedrar. De är värsta vandalerna. Släpper bajspluttar över hela rummet. Till och med i flykten så att det fastnar på väggar och fönster. Ka-bom bara. Det är som att de leker flygplan som dumpar missiler. Fire! KA-bom! Ingenting skonas. I morse när jag skulle förhöra engelskaläxan låg en bajsplutt rakt över tuna fish så vi såg inte om det skulle vara ett mellanrum eller ett bindestreck i ordet. För att inte tala om den rena vandalismen de sysslar med. 
De river tapeterna. Morr.
Jo, jag vet, de samlar bomaterial för att kunna para sig. Det är bara drifter. Men då kan de väl riva någonannanstans och inte på mitt TRÄD!!!!! Så jag tror det är ren vandalism från deras sida. De vill ha godare mat eller parfymerat badvatten eller nåt.
För maten verkar de inte nöjda med. Så fort de får chansen river de ner matskålarna. Krasch hör man och så rassel när fröna ramlar ner på golvet.
Nä, några gulliga undulater tycker jag inte att de är. Inte enbart. De är gulliga hulliganer. Alltså Gulliganer. Och det ordet har jag inte hittat på själv. För det har Jenny. Jag har bara inte förstått vidden av ordet tidigare. Men nu vet jag. Man får lust att mörda dem tre gånger om dagen men deras frimodiga glada gullighet skonar dem. För mest är jag nog stolt. Mina tuffa vandaler! Som inte låter sig låsas in i en bur utan tar för sig av livet så gott det går. En slags alternativ frihet. De har skapat sin egen värld och inte anpassat sig efter vad jag tycker och tänker. Heja de. Fast nästa gång jag måste dammsuga frön efter dem för hundraelfte gången kommer jag vråla Lås in dem och släng bort nyckeln!!!
Annars måste jag visa de här glada nyheterna. Det bara väller in forskarrön om ditten och datten. Så jag har bestämt mig för att välja fritt vilka resultat som jag ska lyssna och tro på.
Rånmiddag.
Det bästa som finns är nog att veta i förväg att vi ska äta på restaurang på kvällen. Det gör att jag slappnar av helt i vetskapen om att det blir ingen disk, ingen matlagning, ingen planering. Det är bara att sätta sig i bilen när hungern slår till.
Me fy sjutton så dyrt det blev då vi inte knusslade utan lät alla ta vad de ville. Det blir inte ofta som vi går ut och äter, det kan jag lova.Det kostar som en mindre semesterresa någonstans långt bort känns det som.
Nåväl, gott och trevligt var det och vi gjorde det för att Maken åker långt bort imorgon, så långt bort det faktiskt går, Australien närmare bestämt.
Han reser mycket och ofta i jobbet och jag är van att vara ensamt överhuvud och det är inga problem med det och jag är sällan avundsjuk då jag är en riktig hemmagris som verkligen trivs där jag är, men AUSTRALIEN!!! Jag menar det får väl vara någon måtta på jobbresmålen!
Nåväl vad är skuttande kängurur, delfinstim, 30grader och operahus mot snöstorm, vardagskaos och tvätthögar? Öh…ja….eh…antagligen alldeles alldeles UNDERBART…!