Mat och sånt – Persiljas Hus
Persiljas Hus

Kategori ‘ Mat och sånt ’

Torsdagspasta och därmed basta.

För första gången har jag gjort egen pasta. Det var betydligt enklare än jag någonsin trott. Jag trodde nämligen att man MÅSTE ha en sån där pastamaskin som manglar degen platt ända tills jag råkade hamna framför teveprogrammet Sveriges mästerkock i väntan på Mia på Grötö. Där tävlades i att laga pasta och då såg jag minsann att en av de tävlande använde bara kavel. Och han vann. Så då tänkte jag kan han så kan jag. Och det kunde jag ju. Jag öste upp 2 dl vetemjöl och 2 dl durumvetemjöl med sin ljuvliga vaniljgula färg på mitt arbetsbord som turligt nog har marmorskiva vilket säkerligen underlättar kavlingen en hel del. I mjölhögen knäckte jag i två hela ägg och två extra äggulor så vispade jag runt dem en liten stund med en gaffel så att de blandade sig och så började jag skvätta mjöl med fingrarna in i äggkletet och till slut rasade mjölvallen och äggsmeten började rinna ut och då kletade jag ihop allt lite bättre och så höll jag på ett tag tills det började likna en deg. Jag hann misströsta ett par gånger då jag tänkte att det här kommer aldrig att bli en slät deg det kommer bara att bli två degklädda händer men jag tog mig förbi tvivlet och plötsligt blev det en slät och fin deg. Lite torr och smulig till och med och då tillsatte jag lite olivolja, lite i taget men det blev nog max en tesked. Gul och vacker blev degen. Nu skulle den vila i kylskåp en halvtimme och det passade perfekt för då kunde jag köra sonen på sin träning under tiden.Tillbaka från skjutsningsturen tog jag ut degen och delade den i fyra delar och började kavla. Jag kavlade och kavlade och ylleponchon som jag hade på mig då jag började för att jag frös åkte snart av. Jag kavlade lite till och när jag tänkte att nu går det nog inte att kavla mer så kavlade jag ännu lite till. Sen skar jag strimlor med en vanlig bordskniv. Dem hängde jag upp på bakplåtshållaren. Det tog ett tag att svepa runt med blicken och fundera var jag kunde hänga strimlorna i väntan på doppet i grytan. Till slut hade jag kavlat alla degpluppar till platta rundlar (med ena degklumpen fick jag hjälp av starkt barn som bara behövde några få kaveltag för att uppnå samma platthet som jag behövde frenetiskt kavlande till) och strimlat och hängt upp dem. Jag satte på en stor panna vatten och medan den kokade upp gjorde jag en enkel tomatsås på krossade tomater, rödlök som jag fräste först, buljong, basilika, chilipulver och paprikapulver. Sen var det bara att humpa i all pasta, vänta på att det skulle börja koka igen, eftersom pastan sänkte temperaturen i grytan, och så låta koka i tre minuter.

Det hela serverades med parmesan och alla tyckte det blev himmelskt gott. Det HÄR måste du göra oftare sa barnen. Och varför inte. Allt har man ju hemma oftast, ägg, mjöl, krossade tomater och buljong. Det kommer nog att bli en standardrätt hos oss. Fast maken var bortrest och det räckte precis till fem personer och då hade samtliga gärna tagit lite mer, så till sex personer måste jag nog dubbla receptet.

5 367 Kommentarer   Permalänk

Film och lyckokakor.

Igårkväll lämnade jag hem, man, barn och husdjur åt sitt öde och brummade in till stan för att förlusta mig på restaurang tillsammans med en bunt trevliga människor. Jag åt dumplings. De var goda och dipsåsen var god men stark. Jag gillar starkt men när det är så starkt att tungan först börjar värka och sen domnar bort då är det för starkt till och med för mig som alltid låtsas vara kaxig och kan äta huuuur starkt som helst. Jojo, där fick jag för kaxigheten. Men innan tungan och smaklökarna försvann upp i hjärnan och gömde sig tyckte jag det var hur gott som helst. Och för första gången i mitt liv fick jag en sån där lyckokaka som jag sett i hur många filmer som helst. I min kaka stod det att nu ska jag få en massa tur. Det var en bra lyckokaka det!

Vårt teaterprojekt fortsätter. Fast nu har det blivit ett filmprojekt helt plötsligt. Det har nämligen varit svårt att samla hela ensemblen för gemensama repetitioner och till slut insåg jag att vi kan komma betydligt snabbare framåt om vi omvandlar det hela till en långfilm istället. Så nu är jag minsann inte teaterdirektör längre, jag är värsta Ingmar Bergman! Men först ska jag jobba lite som filmmanusförfattare. Nu kan vi ju svulla upp historien mycket mer och fördjupa oss lite mer i hur och varför. För historien är densamma med ett hotell, en tjuv, en agent och en massa hotellgäster av alla möjliga sorter. Äventyret fortsätter.

3 298 Kommentarer   Permalänk

Fullt ös och fullt fräs.

För några månader sen satte jag en överbliven stereo i köket. Barnen har ju inga såna behov alls med sin spotifylistmusik i datorer och mobiler. Själv är jag som vanligt bakåtsträvare och håller mig kvar vid det gamla så jag spisar cd:s och till och med hederliga kasettband. Och vet ni. Att ÖSA musik när man lagar mat förhöjer upplevelsen tusenfalt. Idag lagade jag brysselkålspasta med varmrökt lax till kända operakörers skrålande. Man rör i grytan och skär med kniven på ett helt annat sätt när stråkar och manskörer tar i från fotknölarna. Och maten hamnar på bordet utan att jag ens märkt att jag slavat vid spisen. Jag har lekt dirigent och sjungit opera och vips har jag en måltid klar. Recept: Fräs brysselkålshalvor, purjolök, vitlök i olivolja. Bryt ner varmrökt lax och fräs vidare. Sockra lite och smaka av med salt. Koka spenatpasta under tiden. Blanda allt i en stor skål eller i stekpannan och ös på med riven parmesan och svartpeppar. Ät. Det här är riktigt gott och inspirationskällan är Husmorsorna Anette och Emma.

3 019 Kommentarer   Permalänk

Fönster, frisyrer och festmat.

 

Å vad jag tycker det är skönt med vardag och nytt år. Det är nog bästa känslan efter jul och nyår hur trevligt man än haft. Vardag är oslagbart. Jag är en sann vardagsprinsessa! Enda molnet på min himmel just nu är halvadagensovande barn eller vampyrer eller vad de nu är. ALLA är sååå trötta och att springa runt och försöka väcka fyra toktrötta tonåringar är så tidsödande att jag för länge sen gett upp. Vill de sova bort dagen får de väl göra det hur irriterande tråkigt det än känns. Jag har varit ung själv (jo faktiskt!) och tyckte att det var det allra bästa med alla lov, att kunna nattuggla och sova länge. Så jag försöker vara en förstående mor.

Bilderna som var försvunna gick att rädda. Jag blev glad, fast de var rätt skruttiga. Men hellre skruttiga bilder än inga. Jag har inga kvalitetskrav på bilder i min blogg som ni säkert vet. Så här kommer en liten bildskörd av halvskruttig kvalitet. Någon kanske känner igen sig?

 

Fina fönster blir jag glad av. Det känns som att få hälsningar och små meddelanden. Jag ser. Och blir glad. Och när jag inte är i min egen hembygd fotar jag. Hemma törs jag inte. Jag måste ju tänka på barnen. Ingen vill väl ha en mamma som går och fotar folks fönster.

På vägen ner åkte jag och Molly tåg med Pommac. Tolv timmar med hund på tåg hade vi aldrig gjort förr men det gick hur bra som helst. Han är en mönsterhund på alla sätt och vis.Värre var det för de som tog med honom hem efter jul. Vid midnatt skulle sönerna hoppa på tåget med Pommac men resan började med nästan fyra timmars väntan på det försenade tåget från Uppsala. Halv fyra på natten fick de snabbt kasta sig på ett tåg som var proppfullt med folk som satt och sov på deras platser i en kupé med inte mindre än 11 hundar. Tåget stannade i en ynka minut så jag hann bara höra hur en otrevlig kvinna gastade ”här sitter ingen på rätt plats- ni kan ta de platser som är lediga, sluta tjafsa”  och så Pommac som förvirrat slet sig än hit än dit för att sniffa på sovande hundar som låg på golv och i famnar än här, än där. Sen fick jag lämna dem åt deras öde. Vad är det med folk som inte flyttar sig frivilligt när de tagit bokade platser? Okej att man sätter sig så länge det är ledigt men när de som bokat kommer kan man väl resa sig upp? Det är inte första gången vi råkat ut för sånt. Det kostar ju faktiskt extra att boka platser och på en tolvtimmarsresa (i bästa fall) vill man ju helst sitta med sitt sällskap. Nu fick sönerna sitta helt utspridda med främmande människor och med en orolig Pommac som inte visste vem han skulle vara hos istället för vid ett bord med alla tre bredvid sig som vi bokat. Jäkla platstjuvar! Nåväl. Hem kom de efter ytterligare förseningar. SJ ligger inte så högt i kurs hos familjens grabbar just nu.

Dottern och jag fortsatte till min syster där vi levde lyxliv med kunglig spis, sköna utflykter och ljuvligt sällskap för att inte tala om ynnesten att få vistas i världens vackraste hus.

Och så att få göra allt det där systerliga som man saknar hela tiden när vi inte träffas som att göra frisyrer på varann och komma ihåg knäppa saker och förstå precis vad den andra menar utan att förklara ett endaste dugg. Å vi bor alldeles för långt från varann!

 

11 029 Kommentarer   Permalänk

Med envishet kommer man långt.

Förra veckan ett disaster. Idag ett mästerverk. Eller ja, det beror väl på vad man jämför med men jag jämför förstås med förra veckans misslyckade hus. Den här gången var jag inspirerad. Jag hade tid och lust. Jag hade tänkt. Jag hade tagit till mig proffsråd. Som att limma med kristyr istället för bränt socker, att ha fastare kristyr och att stödja huset med glas eller nåt medan jag byggde. Och då gick det lätt som en dans. Något tidigare år har jag lärt mig att man kan dekorera fönster och sånt innan man sätter ihop det också. Det gjorde ju det hela ännu lättare. Nu ska jag PLÅGA er med massor av bilder på mitt pepparkakshus. Jag ska visa det ur så många vinklar och vrår att ni kommer att be om nåd. Ni ska få se det så ni vill kräkas över det. Allt för att jag är så GLAD att jag faktiskt tagit mig ur rollen som värdelös på pepparkakshus. Jag KAN baka pepparkakshus om jag bara lägger manken till. Det är en skön känsla. Jag blir så FRUSTRERAD av att inte kunna nåt som jag borde kunna. Nu coachade jag mig mentalt innan och så gjorde jag det bara. (Fast jag har coachat mig innan också och då har det gått åt h-vete men det är nu historia.) Det är väl inte i klass med mästerbagarna men för att vara den som byggde det HÄR är det tamejtusingen mästarklass.

Det lilla får vara en slags carport eller en uteplats eller nåt.

Nå? Säg att ni är lite impade nu! För det är jag. Fast det har ni väl fattat redan. Nu ser köket ut som ett bombnedslag. Kristyr och deg och mjöl överallt. Men det är en världslig sak.

5 587 Kommentarer   Permalänk

GGGGAAAAAAAAAAAHH!!!!!

Jag är HEEEEEELT slut. Totalt. Jäkla. Slut.

Jag har skapat julmysminnen. Mouhahahaha. (Snarare jultrauman.)

Allt började för några dagar sen då jag gjorde en stor sats pepparkaksdeg som jag lade längst ner i kylskåpen.

Idag frågade dottern Kan vi baka pepparkakshus idag? Jag svarade entusiastiskt Ja det gör vi och plockade fram degen.

Våra förväntningar var höga. Min ribba låg någonstans här. (Hon får det ju att verka så lätt!) Jajamensan. Ett hus i stil med Ninettes ska vi minsann bygga. Tidigare års katastrofbyggen var totalt glömda. (Jag tänker INTE länka till tidigare års hemskheter.) Jag vet inte vad det är som gör att jag glömmer att det där med pepparkakshus inte är min grej. INTE. Finns det något jag är dålig på så är det pepparkakshus. Likväl ger jag mig på det år efter år. Med liv och lust. Totalt övertygad om att i år blir det finare än någonsin. Dottern verkar också ha glömt tidigare hus för hon pratade om slott och till och med att vi skulle baka en kopia av Greveholm…

För att göra en lång och ilsken historia kort. Timsvist bakande av diverse byggdelar, smältande av socker som ofelbart gav flera brännblåsor (aaaajjjj vad varmt smält socker är!!!) hysteriskt pusslande och trixande för att få ihop de (förbannade) väggarna, nödlösning av takkonstruktion på grund av totalt hjärnsläpp vid konstruktionen av väggarna och så till slut på med kristyrdekorationen som saknar godisar för att vi återigen spontanbakade utan att ha planerat så mycket och inte hade nåt godis att dölja eländet med som resulterade i typ ungefär VÄRLDENS FULASTE skräckpepparkakshus. Hujedamej vilka barndomsminnen jag skapar till de här stackars barnen jag kallar mina…! Jag borde inte visa men jag gör det som ett avskräckande exempel till mig själv.Jag hoppas nämligen att jag nästa år inser min bristande husbyggarförmåga och ger FAN i att baka sånt! Påminn mig snälla om du fortfarande läser min blogg då och hör att jag planerar husbak igen! Stoppa mig!

Det finns ju saker jag är bättre på. Jisses amalia. hur många år ska jag hålla på att leva i denna jullögn. Gaaah! GAAAAH!!!

1 331 Kommentarer   Permalänk

På begäran.

Jag använder inte recept så ofta…men jag gör nu ett försök att minnas ungefär hur jag gjorde mina saffransbullar.

Jag tog det jag hade kvar i ett mjölkpaket, plus lite till ur ett annat. Kan det ha blivit 7-8 deciliter kanske? Sen tog jag 2 tredjedelar av ett smörpaket, (det är nog omkring 200 gram). Jag använder alltid mer vätska än vad det brukar vara i vanliga recept med ett jästpaket och låter det jäsa lite längre istället och det funkar hur bra som helst. (Vill få ut många bröd eftersom jag inte bakar så ofta.)

Jag smälte smöret och hällde i mjölken och värmde på spisen till 37 grader.

Smulade ett paket jäst i en stor skål, hällde i två paket saffran och en slurk av det fingervarma mjölksmöret för att lösa upp jästen. I med ca 2 dl socker och 1 tsk salt och så resten av degvätskan och vetemjöl. Eftersom jag inte mäter häller jag lite i taget direkt ur mjölpåsen och rör och blandar tills det känns som en bra konsistens. Jag kan inte ens gissa hur många deciliter… Nu fick jag dessutom slut vetemjöl så jag löste det genom att ta resten dinkelmjöl fullkorn och det krävdes väl kanske 2-3 del av detta. ”Bra konsistens” på degen är när den släpper någorlunda från bunken. Rätt lös tycker jag är bättre än för hård. Sen fick det jäsa medan jag åkte och handlade vetemjöl, bullformar och pärlsocker. Jag är inte så planerande i mitt bakande. Jag fick plötsligt någon timme över och spontanbakade och då blev det så att hälften saknades.

Degen jäste i mer än en timme (1 och 1/2?)och blev stor och fluffig. (Jag har en STOR skål.) Hälften av degen bakade jag ut som en vanlig bulldeg. Jag kavlade alltså ut den och smörade och strödde på riven mandelmassa och lite socker, rullade ihop och skar skivor som jag lade i bullformarna.

Hälften av degen delade  jag i lagom stora bitar som jag sen rullade till små bollar som jag var och en kavlade ut och i den lilla utkavlade plattan (en dm i diameter?) lade jag sen en stor bit mandelmassa, en liten klick smör och så hällde jag över lite strösocker på klicken. Jag vek ihop det som en liten påse och tryckte och knådade ihop öppningen så att den inte skulle öppna sig under gräddningen.

Nu fick alla fyra plåtar med bullar jäsa en halvtimme (eller blev det mer för här passade jag på att äta något) och så penslade jag på ägg och strösslade pärlsocker och gräddade varje plåt i 250 grader i 7-8 minuter.

Ja, det var mina supersmarriga saffransbullar det. Jag hoppas det funkar nu att baka efter det här lite oprecisa receptet. Fast just jäsdeg tycker jag inte behöver vara så precist. Har man för lite jäst kan man bara låta det jäsa längre. Har man för lite vetemjöl fyller man på  med annat. Degens konsistens är det man tittar på och smaken kan man ju råda över själv. Gillar man sött bröd tar man mer socker. Jag fyller mina bullar med så mycket gott att själva degen inte behöver vara så söt, fast just saffransbullar tycker jag kräver lite mer socker. I en vanlig vetedeg har jag bara tagit en deciliter socker.

Stackars dig ”Dalkulla” som bara ville ha ett recept och och nu fick du en hel roman.

76 Kommentarer   Permalänk

Glad att jag bloggar!

Jag har bloggat i många år. Bloggen och jag är som ett gammalt strävsamt par. Ibland tänker jag att jag minsann är en av de där som har ett stort bekräftelsebehov som måste skriva på nätet vad jag pysslar med och få respons. Bloggar jag inte så finns jag inte?

Ja, jag är nog en av dem! Men jag är inte så säker på att det är något dåligt. Inte är jag heller säker på att det är något fult. Tvärtom är jag mer lur på att det är något bra och positivt och när någon av er sätter er ner och tar er tid att skriva ett par vänliga ord eller skriva ett fint mejl, ja då är jag helt säker på att det är något fint! Bloggning är bra för mig. Från dag ett har det gett mig mycket. Bekräftelse ja. Vänskap ja. Inspiration ja. Det har till och med gett mig jobb och uppdrag och framför allt har jag haft roligt och utvecklat både mitt fotografi och mitt skrivande. Jag vet nu att jag kan skriva fast jag inte har något att berätta.

Varför anses det fult att tycka om att få bekräftelse? Jag tycker inte det. Jag tycker det är fint att ge varann bekräftelse. Det är gratis och man kan ge och ta emot hur mycket som helst utan att det tar slut eller ens är jobbigt. Den här bloggsfären där det bloggas och ges bekräftelse till höger och vänster är en fin och generös värld. En bubbla i tillvaron som får många människor att må bra. Alla dem som säger hånfulla eller negativa saker om ”såna som bloggar” vet nog inte riktigt hur bra det är i den här världen. Visst är den till viss del ytlig, men den är SÅ mycket mer än yta.

Nu idag har bloggen verkligen varit till nytta för mig. Från att ha vaknat med en stresskänsla över allt jag inte hunnit, skrivit ett blogginlägg om det och sen på nåt sätt bara ändrat känslan till motsatsen. Jag projicerade en annan bild och tvättade bort den dåliga. Och vips infann sig både tid, lust och tillfälle att ta tag i flera saker. Och mystiskt nog kom jag plötsligt på vart våra julstjärnor tagit vägen.

Jo hörni, jag är glad att jag bloggar!

Juliga saker som kommit upp ikväll:

Sonen ville ha den turkosa stjärnan och så fick det bli. Men den hann hänga en stund och passa bra.

Pommacs adventskalender. En godsak i varje fack. Allt för att han inte ska göra verklighet av sitt hot att rymma.

Och så har jag till och med hunnit baka supersmarriga lussebullar för ett helt kompani. Mina lussebullar ÄR supersmarriga. Är inte så himla förtjust i vanliga så jag fyller mina med en stor bit mandelmassa, en klick smör och en tesked socker. När de bakas blir det en gegga inuti som smakar himmelskt kladdigt och gott.

Och något superbra med att blogga är att man har ett forum för att få visa fantastiska saker. Som det här pepparkakshuset som jag köpte av en liten dam på skyltsöndag. Hon hade bakat hundratals små hus, kyrkor och till och med små gårdar med olika hus. Jag är superimpad av pillerjobbet!

Kolla in snögubbens näsa! Hur lyckas man med sånt!!! Grymt impad är jag.

679 Kommentarer   Permalänk

Två veteraner och en rookie.

Äntligen unnade jag mig deras senaste kokbok. Mina matsgurus Emma Hamberg och Anette Rosvall är alltid mitt i prick på min matsmak och estetiska smak så jag VET utan att titta att jag gillar deras kokböcker. Och nästa. Och nästa och nästa. De kan pinna på och ge ut kokböcker hur länge som helst och jag kommer att fortsätta köpa dem om jag så måste bygga ut huset för att få plats med dem. Ja, ni fattar kanske redan att jag gillar dessa glada tjejer.

Deras kokböcker är lite mer än kokböcker. Först och främst är de kokböcker med smaskiga recept som alltid funkar perfekt med ny och rolig mat och gamla goda bortglömda klassiker i en härlig blandning. Dessutom har de det där lilla extra som skiljer dem från många andra kokböcker, nämligen bilderna som är helt magiska. Fotografen Jenny Grimsgård tar helt bedövande fina bilder. Jag vill att hon blir min privata hovfotograf så att jag får se mitt liv genom hennes kameralins. Å så vackert mitt liv skulle vara då! De har också tagit till ett skönt grepp där de helt sonika åkt hem till de mest fantastiska hem de kunnat hitta och fotat sina matbilder där. Matbilder som alltså är minst lika mycket inredningsbilder. Man får lika mycket inredningsbok som kokbok vilket gör det hela såååå mycket mer tilltalande. JAG blir iallafall förförd och tänker att om jag lagar den där kålrätten så kommer det att kännas lika fint som i det där magiska köket jag ser på bilden bakom kålgrytan. Och som om det inte räckte är receptbeskrivningarna så glada och spralliga att vilken trött matlagare som helst glömmer bort att vara trött och glåmig hur mycket grå november det än är.

En annan bok jag vill rekommendera idag är Mellan människor av Anna Eriksson Skarin. Jag fick ett mejl där hon undrade om hon kunde skicka boken till mig och om jag kunde skriva om den i min blogg. Jag svarade att jag aldrig gör reklam, men att hon gärna fick skicka boken ändå och att jag absolut skulle skriva om den ifall jag gillade den. Och det gjorde jag ju. Så det här är inte reklam. Det här är en rekommendation från mig till er om en fin bok om två kvinnor som får barn precis samtidigt i samma område och som så småningom stöter på varandra. De två kvinnorna är väldigt olika, den ena är en som tar dagen som den kommer men ändå lyckas driva ett framgångsrikt litet företag, den  andra är en slags välplanerad karriärkvinna som känner mer motstånd i sitt liv för att hon inte riktigt hittat vem hon  är och vad hon vill med sitt liv. Jag har inte läst ut boken ännu, jag har några kapitel kvar, och det kommer några delar till vilket glädjer mig för jag vill verkligen läsa vidare om de här två kvinnorna och deras liv och tankar. Det är bra skrivet, skön växling mellan de två karaktärerna, vardagliga miljöer och stor igenkänningsfaktor. Inget stort drama överhuvudtaget och det är det som är så skönt. Äntligen en bok där vardagen är drama nog. En tilltalande sak, som känns speciell är att varje kapitel avslutas med ett visdomsord som passar in på texten. I början störde jag mig lite på det men efter att ha läst mer än halva boken kom jag på mig själv med att se fram emot att få läsa de där extra raderna. Det gav en extra dimension till kapitlet jag just läst och skapade eftertanke. Det är helt enkelt en mycket bra tilltag!Jag längtar redan efter att Anna ska ge ut nästa del så att jag snart får träffa mammorna igen. Jag läser de sista kapitlen långsamt och njutningsfyllt för att de ska räcka länge. En tokbra debut! Hoppas fler upptäcker denna nya duktiga författare!

 

2 838 Kommentarer   Permalänk

Väskor och mat.

Har nu två nya väskor som snart finns i shopen. Den här gången blev färgerna lite starkare. Lite mer som det brukar bli när jag gör väskor. Nu är det en gammal fin duk som fått sätta livet till och ena delen hamnade som ficka och andra som lock på de två väskorna. Som vanligt är det bara återbruksmaterial i dem.

Två olika fast lika. Finns snart i Shopen.

Maten idag gick i det lättlagades tecken. En massa rotsaker, lök och paprika skivas och fördelas ut i en ugnsfast form. Ovanpå det lägger man bitar av kyckling och skivad vitlök. Salta, peppra och skjuts in i ugnens 200 grader där det sköter sig helt själv i en fyrtio minuter.  Ställ hela härligheten på bordet och så servera lite youghurt till. Enklare blir det nästan inte.

Det här är också ett något modifierat recept från Husmorsornas första bok.

Till efterrätt serverades jag en hallonsmoothie som smoothiemästaren gjort. Ibland har man det bra!

1 335 Kommentarer   Permalänk