Nu är badrumsfixet klart. Kunden eller offret eller vad man nu vill ge för benämning på den som utsätts för mina fixningar blev JÄTTENÖJD. Hon sken som en sol och öste verkligen superlativ kring sig. Så himla himla skönt. Det är alltid så pirrigt innan och sen när de är nöjda och slänger ur sig sånt som att det är PRECIS som jag gillar och mitt i prick då blir jag så glad så glad.

Det tog ett tag den här gången att få igång fantasin. Det låste sig lite därför att badrummet var så välutrustat, nytt och snudd på lyxigt så det kändes som att vad skulle lilla jag och en tusenlapp kunna åstadkomma. Men efter lite positivt tänkande och dask i den mentala baken och kanske till och med vid det här laget lite proffesionalitet rodde jag i land projektet.

Jag är mycket nöjd. Det blev fint och jag hade gärna tagit det där badrummet själv. Som vanligt klarar jag inte av att välja bilder så här kommer hundratusen stycken.

Mest nöjd blev jag nog med kontaktplasthajarna och dropparna jag satt och klippte. De gjorde sig mycket bättre än jag hade trott.

Notera färgen på drycken…

Det gäller att matcha…!

Här fotas badrumsägaren.

Och här intervjuas hon om vad hon tyckte.

Från ett badrum som var fint, men lite tråkigt och dystert blev det ett soligt och glatt inbjudande badrum. Tycker jag. Och det kostade inte mer än en tusing. Så här såg det ut innan.

Dagen efter ett fixarprogram fylls jag alltid av den stora tomheten. Efter ett budgetfixarpass blir jag alldeles tom i huvudet och väldigt väldigt trött. Det är först då som jag känner och inser hur mycket jag tömmer ur mig inför sådana här uppdrag. Det är ROLIGT .Jag verkligen njuter av att gå igenom den där processen från att se några rum på några inmejlade ofta halvtaskiga bilder, välja ut ett som ser intressant och möjligt ut, åka dit, träffa invånare och rum och först fyllas av skepsis inför min förmåga att kunna göra fint för liten slant. Jag åker hem, börjar bubbla, idéerna liksom bubblar upp som ett diskmedelsskum under varmvattenstrålen och till slut har jag så många idéer att jag får spräcka de flesta och bara ta med några. Sen ska alla idéer verkställas, nya föds på vägen, jag jobbar på, tvekar,  försöker hålla kursen, och sista dagarna innan programmet ska spelas in jobbar jag som en TOK med all slutfinish och kanske ändrar vissa saker i sista stund och förbereder allt så det ska vara helt klart inför visningsdagen.

Så kommer visningsdagen. Jag har oftast jobbat in i det sista och lagt mig sent. Vaknar tidigt och känner mig alltid allt annat än filmfräsch. Väljer på måfå ut något att hänga på kroppen som jag känner mig bekväm i och tänker nästa gång, då ska jag hinna tänka på mig själv också och ha nåt fint på mig och vara utvilad. Men det händer aldrig. Har jag flyt har jag packat bilen dagen innan men oftast gör jag det på morgon och det brukar bli en bil proppfylld av budgetfixade möbler, lampor och annat som jag tagit från rummet eller möjligen fyndat på någon loppisbutik. Jag har ofta sytt kuddar, gardiner och målat om saker.

Så åker jag iväg oftast en timme senare än jag hade tänkt och väl framme där jag fixar ska allt bäras in i bostaden och rummet. Det är oftast tungt och jag har aldrig någon hjälp eftersom rumsägarna kanske är borta, inte kan bära av olika orsaker eller sover efter nattjobb. Jag springer minst tio varv till och från bilen och sliter och släpar med all packning och stånkar mig upp för trappor med möbler jag egentligen inte kan bära själv. Men just då är jag så fokuserad och bara kör på ren vilja utan att se några hinder. När allt är insläpat och bilen parkerad och jag är totalsvettig går jag in i rummet och börjar fixa allt på plats. Det är först nu jag får veta om mina tankar varit rätt. Om det jag tänkt ut faktiskt funkar i verkligheten. Och det gör det oftast. Ibland får jag i sista stund ändra något men oftast blir det precis som jag tänkt. Och bättre. Den här slutprocessen brukar ta fyra, fem timmar. Det är fyra, fem timmar då jag glömmer tid och rum och allt vad törst och hunger är.

När filmteamet kommer har jag alltid precis hunnit klart och är då mycket nöjd och nyfiken på vad rumsägaren ska tycka. Rummet avtäcks, fotas och filmas och jag får berätta framför kameran vad jag gjort och hur jag tänkt. Oftast är jag hungrig, har lågt blodsocker och börjar ta slut helt enkelt. Jag är inte på topp så att säga.

Ser man programmet och det färdiga rummet kanske man inte alls förstår vilket slit det varit timmarna innan.

Filmteamet som kommer dit, oftast nylunchade förstår nog inte heller hur slut jag egentligen är just precis då när de kommer. Men jag kör på och hinner kanske ta en apelsin och en kopp kaffe och tänker att nästa gång ska jag ta med mig lite smörgåsar eller en youghurt så att jag får upp blodsockret lite grann så kanske hjärnan ska kännas lite piggare och vitalare och jag kan vara lite livfullare framför kameran.

Det är först efteråt, när jag rullar hemåt som den stora tröttheten sveper över mig. Jag kommer hem, sätter mig i soffan och töms sakta men säkert på all energi. Verkligen töms. Det är som att det rinner ut.

Dagen efter, som idag, börjar det återvända lite, men den stora tomheten ligger fortfarande över mig. Skulle någon be mig göra något kreativt just nu skulle det vara omöjligt. Källan är sinad. Det måste få rinna till ett tag nu.

Eftersom mannen är långbortrest har markservicen legat i träda också. Barnen gör väl något ryck ibland, några av dem, men helst slipper de så här svämmar fullständigt över av fulla återvinningskärl, tvätthögar, smutsvättkorgar, dammråttor, diskbänkar och så vidare. Att sätta sig och se allt detta kan väl få vem som helst att bli lite tom.

Men nu tänker jag rycka upp mig och ta tag i allt detta. Packa bilen full med återvinning och åka till återvinningsstationen och sortera. Jag ska vika och bära tvätt och sätta på nya maskiner. Jag ska rensa upp i köket och äntligen diska ”nobelservicen” från i fredags. Nej, jag har inte hunnit det ännu…

Pommac ska få en solig långpromenad och bilen ska tankas.

Sen ska jag bara sätta mig ner och låta den lustfyllda kreativiteten sippra tillbaka in i mig. För det är det bästa jag har. Min lust och kreativitetet.

Här kommer nu bilder från senaste budgetfixarrummet. Jag har målat väggar, sytt kuddar, fixat två begagnade skrivbord med färg och vaxduk, målat bordskivan på ikeas lackbord, sytt bollfrans på befintlig gardin, gjort en busig taklampa, gjort två anslagstavlor av frigolit och tyg, målat tavelkritefärg på en vägg, spänt ståltråd för teckningar, ordnat förvaring, möblerat om, skruvat upp lampor och hyllor, klätt in plåtburkar med tyg och lite annat smått och gott.

Notera koppen som döljer takkontakten som jag tapetserat med tyg. Kaninerna är från Coops påskpyntsavdelning.

Nu finns lördagskurirens Budgetfixatreportage samt teveprogrammet ute på nätet och det kan ses här. Det blev vääääldigt färglöst för att vara jag men jag kan ju inte pracka på alla människor en massa färg. Hon gillade den vita shabby chicstilen och det fick hon så gott det gick med tusenkronorsbudgeten. Ni kan leka Finn fem fel när ni ser filmen. Det börjar med att jag halkar på bron, (som vi säger om trappen vid ingången här i norrbotten), sen hälsar jag med vänster hand (hjärnsläpp för en inbiten vänsterhänt människa). Det kanske inte är hela fem fel men några fadäser iallafall.

Här har idag och igår snöat så in i bomben! HUR mycket som helst. Jag måste fota och visa er imorgon för det måste vara rekord.

Dotra har som vanligt fyllt kameran med roliga bilder. Hon hittar vinklar och motiv som jag aldrig provat. Kul!

Nej jag har inte krockat i det mest osedvanliga hemska väglag som vi hade i måndags. (Tack för det gulliga bekymrade mejlet!) Fast jag var ute och körde och upplevde den värsta snörrök i hela mitt körkortsliv i den norrbottniska vintern. I måndags var sista dagen innan vi skulle filma ett program till Budgetfixat och jag var helt enkelt tvungen att ge mig ut på E4:an. Och jag klarade det galant. Jag körde sakta och tog det säkra för det osäkra. Många gjorde inte det och vi hade mesta krockarna någonsin här. Det var EXTREMT läge med torraste pudersnön som virvlade av minsta lilla, dessutom snöade det trots -25 grader och snön frös fast på rutan vilket gjorde sikten extremt dålig. Typ tre meter framåt. Det var bara att krypköra.

Men fram kom jag och klart blev tjejernas rum och igår blev det filmat och idag är jag LEDIG och jag njuuuuuter. Iallfall några timmar till innan en massa aktiviteter drar igång.

Igår var jag tom som en urslickad sockerkaksbunke på kvällen och satt framför teven och slötittade på Äntligen Hemma och visst blir det fint när de grejar men de har ju en budget på hur mycket kosing som helst! Det jag gör kostar aldrig mer än tusen kronor (vilket är hela programidén). Så jag satt där och fantiserade hur det skulle vara att få inreda totalt budgetbefriat och med snickare och målare och tillgång till specialkompetens vad helst jag skulle hitta på. DÅ jäklar skulle jag faktiskt också kunna göra minst lika fint! Japp. Det här var en slags självpepp ifall ni undrar, för egentligen satt jag och jämförde negativt och tänkte på rummet jag precis färdigställt där jag fått kompromissa allt i princip och kände mig lite smålöjlig, som lillkusinen från landet vilket jag förvisso är i jämförelse med Lulu och Martin och gänget, fast vi har ju totalt olika förutsättningar.

Färgerna har bestämts efter vad jag hittade på loppis och möblerna är de som fanns och allt är skapat av inget. Så när jag visar mina program måste ni ha i bakhuvudet att jag inte har någon budget alls att tala om och att det är det som är grejen och att det inte går att jämföra alls med Äntligen Hemma eller andra program med sina nästan obegränsade reklamsponsrade resurser. Vi är egentligen The Real Stuff. Äntligen hemma PÅ RIKTIGT. Avskalat till grunden. Jo. Så är det. (Pepp pepp.)

Så. Nu kan jag visa bilder från tjejernas rum. Jag tror banne mig att det kostade mindre än tusen spänn den här gången!

Väggarna har jag målat i två lila nyanser. Överkasten är ett grönt och ett lila som blivit två lilagröna istället. Sänggavlarna är fejk och kuddarna längst fram har jag sytt. De gillade hundar och jag var rädd att hundkuddarna skulle verka för barnsliga men de tyckte att de var coola!Vilken tur. Jag målade en vanlig enkel furumöbel i grönt med glassfärgade knoppar och lampfoten fick bli turkos. Tjejerna var vansinnigt pyssliga och hade en massa konstverk undangömda i skåpar så de hängde jag förstås fram i ljuset.

Jag blev väldans förtjust i den lilla nyans jag målade väggen i. Mest den ljusa men även den mörka. En grej jag blev väldans nöjd med var idén jag fick med servettrosor i taket. Det har nästan gått en farsot i bloggvärlden med filmer hur man tillverkar såna så jag introducerade tjejerna för detta och drämde en servettbunt i bordet och så fick de ägna några kvällar åt servettrostillverkning. De fick inte veta vad jag skulle göra med dem, bara tillverka. Superduktiga och flitiga var de. Och det blev så bra!Min idé höll, det är inte alltid de gör det, så när det händer är det härligt!

Sen gjorde jag en skrivbordsvägg till dem. En arbetsplats med ett skåp i mitten med tavelkritefärg på dörren. I skåpen kan de förvara allt pysselmaterial de hade. Skrivborden fanns, det ena är bara kapat för att rymmas. Jag försökte binda ihop de olika materialen genom att tillföra samma lila nyans som på väggen.

Som vanligt piffade jag upp en möbel med tapeter. Ja det var ännu ett Budgetfixat rum. Nu ligger två program färdiga och ovisade.

Skönt att lägga det till handlingarna. Jag är alltid sååå spänd att se vad offren tycker. Jag både älskar och hatar det där momentet. Mest älskar. Att läsa av och överraska är det bästa och roligaste som finns!

Förresten, så här såg det ut före.

Såååååå sköööööööönt att vara klaaaaaaaaaar!

Våndan denna gång var läskig eftersom jag tills jag kom dit imorse hade en väldigt vag plan om vad som skulle ske. Jag visste att jag ville möblera om i deras vardagsrum men jag hade inte kollat innan om det verkligen skulle gå.

Det gick. Förstås. Jag har ju fått en blick för det där nu. Det blev himla bra. Rummet blev öppnare, luftigare, ljusare och riktigt riktigt fint. Jag hoppas att bilderna och filmen kommer att göra det rättvisa.

Hon jag gjorde om rummet till blev så himla glad att all anspänning bara flög sin kos. Jag försökte verkligen pricka in hennes smaknerv och  jag tror banne mig att jag lyckades! Efteråt var jag lätt som en fjäder och dansade hemåt. Sen blev det stress med handling och skjutsning och match för att sedan vid åtta landa på en libanesisk restaurang där vi strålade samman med delar av la familia. Min mamma fyller 75 år imorgon och eftersom min bror råkade vara här passade vi på att fira henne lite med middag. Jag tog libanesisk mix med persiljesallad. Förstås.Jag tar det alltid personligt när det står persilja i ett recept. Jaha. Pratar de om mig!Allt var supergott. (Fast vad gjorde pommes friten där?) Man fick libanesiskt bröd på sidan också.

Förresten. Kolla vilken enorm skillnad det blev av att måla skåpen ljusrosa. Jag tycker den ser ut som en stor gräddbakelse efteråt.

FÖREEFTER

Nu är jag nöjd med min dag. Mycket nöjd. Det finns nästan inget bättre än att leverera ett rum till någon!

Planering. Skulle ordet kunna vara. Men nu är mottot istället Vänta tills sista stund och lev farligt.

Så fungerar jag alltid. När jag har ett projekt som ska vara klart till en viss dag, så jobbar jag på i sakta mak och låter allt ta sin lilla tid. Jag har allt i huvudet som en färdig bild och så jobbar jag bara på lite luststyrt sådär tills jag plötsligt upptäcker att shit det ska vara klart i övermorgon!!! och först då börjar jag lägga upp en plan. Sen blir dagen före projektet en riktig röjardag då jag bara jobbar på som en turbomotor som liksom aldrig bromsar utan bara rullar på och så bockar jag av varje grej som blir klar. Det här är mitt sätt att jobba och det funkar. Jag hinner alltid klart även om jag den där dagen innan bannar min dåliga planering och alltid alltid prioriterar bort det faktum att jag faktiskt ska synas i bild också. Då kan det ju vara lite skoj för min egen skull om jag åtminston funderat på vad jag ska hänga på kroppen och gärna ha hunnit tvätta håret och hemskt gärna ha sovit ordentligt så att jag inte ser alldeles svullen ut. Men nix. Det hinns aldrig med. Fast man ska inte säga aldrig. En vacker dag kommer jag att sitta klar flera dagar innan och hinna sy någon cool outfit och tvätta håret och kanske till och med sova skönhetssömn.

Men inte den här gången.

Jag har gjort en hel del klart. Sytt alla kuddar. Sytt klart lampskärmarna.Målat en stol, ett bord, en lampa, ett stort sablars skåp, och allt det ska målas ett eller två varv till imorgon.

Tapetserat diverse möbler har jag också gjort.

Jag har sytt ett babytäcke för där bor en bebis som kanske vill ligga på golvet på matchande täcke…Sen ska jag sy gardiner och så har jag inte kommit på vad jag ska sätta på väggen. De bor i en lägenhet med idel betongväggar och man får inte måla eller tapetsera och så är väggen full med hål. Så min plan var att spänna ett tyg på väggen men jag har inte hittat något fint tyg som passar till det jag har i huvudet så nu jobbar min hjärna på helvarv för att lösa det. Och mitt i allt detta fixande går jag omkring och tycker att jag gjört för lite denna gång. Min mage är inte nöjd. Jag har inte kommit i mål ännu och det är sååå irriterande. Jag vill komma på en sista grej som blir så där WOAWig som jag vill att det ska bli….!

Jag hoppas jag knäcker den nöten imorgon!!! Jag vill hitta pricken över i som binder ihop allt. Denna gång har varit mödosam och svår för det har inte gått att göra så mycket, dels på grund av hyreslägenheten men också för att hon gillar vitt och shabby chic, det funkade inte för mig. Jag är jättenojig nu att hon inte ska tycka det är fint. Jag har faktiskt ganska stor vånda över detta. Fyyy det är läääääskigt!!!!!!!!!

Önskar att det var torsdag eftermiddag nu och allt är över.

Fast jag vill inte hoppa över morgondagen för då ska jag träffa IT-mamman!!! Och det vill jag hinna hur mycket jag än har att göra imorgon. Vi har aldrig träffats på riktigt förut men vi har följt varann sporadiskt ända sen 2006. Hon fanns där från början som en av mina största påhejare och hon är en av anledningarna till att jag tyckte bloggandet var så roligt från scratch.

Nu funkar länken på filmen där jag gjorde om ett vardagsrum före jul. HÄR.

Det känns hemskt längesen. Fast det bara är kanske sex veckor sen.

Ja, så är sovrumsprojektet slut och det är jag också. Jag känner mig helt tom nu precis när det är över. I sista sekunden sent i gårkväll drog jag de sista varven med målarpenseln och sydde de sista sömmarna. I morse packade jag bilen knökfull med allt som jag släpat hem för att budgetpiffa och körde iväg mot sista arbetspasset innan filmteamet kom.

Det blev faktiskt väldigt väldigt bra. Jag är jättenöjd och det var hon som bett oss komma också. Hon blev jätteglad. Färgerna var så mysiga och gjorde rummet så glatt och harmoniskt. Innan var det ganska trist och färglöst.  Så här såg det ut före.Som ni ser är möbleringen identisk. Jag har egentligen mest ändrat färgsättningen. Fast det har varit ett stort jobb med målning av alla väggar och omklädning av sänggavel och ommålning av möbler och detaljer.Sänggaveln blev fin med sina knappar. Jag tror nog att jag ska göra en sån till oss någon gång. Då ska jag ha ännutjockare fyllning så att det blir djupare hål efter knapparna. Garderoberna fick tapet inköpt på rea. Så här såg det  före. Programmet vi gör heter alltså Budgetfixat och går ut på att jag ska fixa rummet med endast en tusenlapp på fickan. Det är faktiskt inte så svårt som det låter. Tusen kronor räcker ganska långt om man verkligen försöker. Allt handlar om att återanvända och att hitta budgetalternativ. På något sätt blir det lättare eftersom urvalet krymper. Hade jag kunnat välja vilken tapet som helst hade jag nog haft svårare att bestämma mig. Nu hade jag kanske 300 kronor kvar till tapeter och då fanns det inte många tänkbara att välja mellan. Den jag valde kommer från Rusta. Den är vackert mörklila, vilket inte riktigt framgår av bilden. Men nu är jag TRÖTT och ska sätta mig ner och nollställa hjärnan. Dessutom har jag en influensasjuk höstlovsfirare som måste få lite moderlig omvårdnad.