Här kommer en lite tjuvtitt på vad jag jobbar med nu. En massa möbler håller på att redesignas av mig. Det vill säga gamla möbler får nytt liv i min verkstad. Snart kommer de att läggas ut till försäljning. Jag ska bara göra allt det där tidskrävande och jobbiga som att prissätta och fota så att färger och former återges på så exakt sätt som möjligt. Ååå vad jag önskar mig en liten (eller stor) hjälpreda som kunde sköta allt det praktiska som att fota, prissätta (svårast av allt tycker jag) och marknadsföra. Allt det där som jag inte är så bra på. Jag jobbar bäst i verkstaden.
Men nu har jag ingen liten hustomte så allt tar tid. Dessutom har jag ingen hustomte annars heller så middagar, diskar, tvättmaskiner, hundpromenader, läxläsningar, träningar, handlingar, skol och sportuppdrag (har man idrottande barn är man delaktig i en hel del av deras aktiviteter eftersom all sport kräver föräldrarengagemang) stjäl en himla massa tid från det redan begränsande antalet timmar man fått per dygn. (Alldeles för snålt tilltaget tycker jag.) Nu är ju allt det där jag räknade upp livet. Och livet vill man ju inte smita ifrån utan tvärtom njuta av så jag försöker leva i nuet och göra allt det där utan att tänka på vad jag inte hinner. Så jag får finna mig i att saker tar tid. Visst blir jag frustrerad eftersom jag har en förmåga att alltid prioritera mitt eget alldeles för dåligt. Jag jobbar på det. Jag behöver få arbeta i timtal i streck för att hinna prestera, men det är inte så ofta de där timmarna ges.
Fast nu när jag faktiskt lyft fram frågan så att jag verkligen ser den svart på vitt då kan jag ju bestämma mig för att försöka stänga ute allt som pockar på. Lära mig att säga nej till detta eviga många bollar i luften beteende. En man (jag menar nog egentligen min man för jag vet ju egentligen inte om det gäller för alla män) kan fokusera på ett helt annat sätt. När han gör något får världen rasa runt omkring men han fortsätter med det han håller på med. Jag avbryter jämt ALLT jag håller på med så fort världen bara skakar till lite (dvs någon i familjen säger pip, mamma). Det är endast mitt problem. Jag måste jobba bort den där känslan av att jag måste lyssna på alla pip. Kanske är det kvinnligt. Alltså inte ett medfött kvinnligt beteende, utan ett sorgligt inlärt beteende. Vi styr upp allt så att männen kan fokusera, men förväntar oss inte samma sak av våra män? Så vi måste lära våra döttrar att fokusera och våra söner att rycka in och ta ratten medan hon fokuserar. Nu är det här ingen klagosång på min man. Han kan minsann fokusera på både middagar, tvättkorgar och annat. Det är verkligen mycket ett alldeles eget problem. Det är mer ett konstaterande att så här är jag och jag vet många kvinnor är på samma sätt. Det måste vi förändra. Och kan vi inte det får vi iallafall lära våra barn att hantera detta bättre.
Och bara för att jag skulle visa en sneakpeak blev det nästan ett feministiskt brandtal! Min man är bortrest hela veckan och då känner jag mig smått snärjd av alla sysslor som vi annars delar på två. Visst, barnen hjälper till, men de har inte huvudansvaret och det kan vara tröttande att behöva styra upp tvätt och diskmaskinstömning och kolla att det blir gjort och så vidare. Tonåringar är tonåringar med allt vad det innebär av att glömma tid och rum…
Nå. Sneakpeaken då!
Varsågod. Tjuvtitt på lite av vad jag håller på med.
Finns snart på en verkstad nära dig.