Här ligger han, den luvern och snarkar. Han är visst lite trött. (Morr!)
Han skulle bara veta att han nu blir utauktionerad på nätet. Ni får honom gratis. Jag kanske till och med kan tänka mig att lägga nåt mer emellan. En matskål? Lite tyg? Tusen kronor? Bara ni tar honom.
Fyra år gammal har han bestämt sig för att bli en odresserad byracka.
Igår rymde han två gånger och jag fick springa runt i byn och söka och oroa mig och bli alldeles ifrån mig bara för att en timme senare hitta honom nosandes runt hos en löptik en bit bort, totalt obrydd i mina rop och visslingar. Första gången var han lite skuldmedveten men andra gången han rymde (då visste jag precis vart jag skulle leta) blängde han bara surt på mig med en blick som sa måste du komma och förstöra allt.
Nåja, rymma två gånger hade jag kunnat förlåta men på det kom natten. En natt då den förgrömmade doggen plingat i klockan hela natten. Pling pling, jag vill ut! Om och om igen. I all oändlighet. Till slut hängde vi upp klockan för att han inte skulle plinga men då kom han och buffade på oss istället. Och så knorrade hans mage alldeles förskräckligt, det lät som en katt som jamade därinne, så jag blev orolig att han faktiskt var dålig i magen och vågade inte låta bli att öppna dörren nån gång. Men inte sjutton var han nödig, närå, han styrde kosan direkt mot den lockande labradoren Ronjas gård och så fick man stå där mitt i natten och väsropa Kom hit olydiga hund, kom GENAST hit!!!
Knorrandet i magen kom sig av att han istället för att äta trånat. Magen knorrade av idel tomhet.
När klockan ringde klockan sex hade jag nyss somnat och DÅ möts jag en en lurvboll som ligger och snarkar vid dörren. En lurvboll som är trött efter nattliga eskapader. Dubbelmorr!
Som sagt, vem vill ha honom?
Prima kvalitet.
Första andra tredje! Såld till…någon som inte behöver sova om nätterna.
Nu måste jag ju dementera detta här och nu eftersom mina barn läser min blogg.
Ok. Pommac får bo kvar!
(Men ni barn får ta nattpasset i natt.)
Bakgrunden till hans plötsliga olydnad är att han i lördags fick friarbesök.
Jag höll på med något inne och han var ute på gården fri som vanligt. (Då innan han blev olydig kunde han vara lös på gården utan att rymma.) Plötsligt såg jag i ögonvrån hur något svart skuttade omkring mer än brukligt och vände blicken dit. Då såg jag att det plötsligt var två svarta hundar som ivrigt dansade omkring.
Löptiken Ronja hade rymt och kommit på friarstråk till den lyckligt utvalde Pommac. Hon hade förmodligen hunnit vara hos honom en bra stund för de var ytterst kärvänliga och hon var väldigt villig och Pommac, ja som ni förstår var han också villig. Så villig att han började ställa sig på henne.
DÅ kom den elaka matten ut och förstörde alltihopa. Precis när han skulle få uppleva höjdpunkten på kalaset. Det är inte utan att jag kände mig lite grym. Han tittade verkligen fundersamt på mig, ungefär som om han bedömde om jag verkligen var värd detta enorma offer.
Jag fick ägna all kraft åt att hålla isär de två kärlekskranka hundarna och sen gå hem med rymmartiken. Hennes matte hade oroligt sökt Ronja över hela byn och blev glad och lättade när jag kom hem med henne. Ronja är en gammal dam som egentligen inte alls borde löpa och hade Pommac fått fullfölja sin uppvaktning hade det kanske kunnat sluta riktigt illa då hon förmodligen strukit med om hon blivit dräktig. Jag minns inte just nu om hon är nio eller elva år men båda åldrarna är ju olämpliga för om inte parning så åtminstone dräktighet.
Pommac minns nu den ljuva stunden och trånar sen dess plågsamt mycket efter den villiga Ronja.
Hans inre instinkter som tydligen legat djupt bortglömda tidigare har vaknat till liv och jag vet inte om jag någonsin vågar släppa honom lös igen.
Okej, jag erkänner. En natts störd sömn är han väl värd. Men om han plågar mig en natt till då kanske jag sätter ut annonsen igen!
Jag lever med en man, fyra barn, en hund, två undulater och trehundrafyrtiosju dammråttor i ett gammalt hus inrett med loppisfynd, massor av färger, för många lampor och än så länge för lite mönstrade tapeter.
Jag kan aldrig motstå böcker och tapeter och möblerar om nästan varje gång jag städar. Jag driver eget företag som inredningskonsult och hantverkare och bor långt upp i norr i den finfina kuststaden Luleå. Min hjärna bubblar ständigt över av idéer som jag inte alltid hinner förverkliga. Vill lära mig virka, dreja och svetsa och drömmer i hemlighet om att jobba som scenograf.
Plötsligt mötte hen en stor svart best. 
Igge kurade ihop sig och försökte göra sig osynlig men den stora svarta besten hade fått korn på hen och eftersom den stora svarta besten var en uttråkad best tyckte han att det skulle vara kul att lattja lite med den där konstiga piggiga saken. Igge som bara var ute efter lite lugn och ro suckade tungt och rullade ihop sig till en boll och låg irriterande stilla. Den stora svarta besten tyckte att det var en tråkig typ och började skälla och härja för att få igång Igge, men Igge låg bara alldeles still och suckade inombords och förstod att det här skulle bli en prövning av hans tålamod, men var helt säker på att han skulle lyckas vänta ut den store besten. Den stora svarta besten skällde och levde om och gjorde sig löjlig. Ett sånt hallå! Igge som bara ville ha lugn och ro!
Och besten skällde och skällde och härjade…
Och när den store svarte besten provat alla sina trick för att få igång lekkamraten eller vad han nu hade för löjliga förväntningar på Igge blev den äntligen trött och gick därifrån.
Igge traskade vidare med värdig uppsyn.
