Igår stormade det i Luleå med omnejd. Det var kastvindar som lyfte soptunnorna och dansade med dem innan de släppte ned dem för vila. Båtar sjönk, träd ramlade. På vägen till vår by föll tallarna som bowlingkäglor. Det berodde nog mest på att det nyss byggts en ny fin cykelbana längs vägen och att det då grävts av en massa långa starka tallrötter. Nu när stormen kom orkade inte tallarna klamra sig fast med sina avhuggna tår. Rakt över vägen och ledningarna föll de stackars träden. Som följd blev det förstås strömavbrott. Jag som satt och sydde blev alldeles ställd men tänkte jamen då passar jag på att göra något annat som behövs. Hm, svara på mejl…oj då behövs det ström. Jamen dammsuga kan jag göra! Nähä, det gick inte heller. Sätta på en tvättmaskin var tämligen lönlöst och inte kunde jag skriva ett blogginlägg heller. Shit jag kunde inte ens koka mig en kopp te och njuta av det ofrivilliga avbrottet. Nä, jag är helt enkelt alldeles för strömberoende!

I över två timmar höll det nyttigt upplysande strömavbrottet i sig och till slut bestämde jag mig för att åka och handla. Då slank jag in på Röda Korsets Kupan som ligger vägg i vägg med mataffären.

Eftersom jag anade att strömavbrottet skulle hålla i sig vilket det oftast gör i byarna (lägsta prioritet hos energibolaget) strosade jag i sakta mak genom butiken. Tog tid på mig och kikade i varje liten låda och varje litet hörn. Jag provade till och med kläder, något jag sällan brukar ta mig tid till. Detta långsamma shoppande resulterade i en hel hög med fynd. Jag drabbades av tröstshoppande! Men trots den enorma mängden bra att ha prylar blev det inte mer än en liten lätt vindpust i börsen. Knappt något läckte ut. Så mitt samvete mår inte allt för dåligt. Varken miljösamvetet eller familjeekonomisamvetet. Däremot kan man ju undra om hussamvetet mår så bra. För här behövs ju verkligen inte en endaste pryl till.

Har ni också såna här diskussioner med er själva så fort ni köper något? Det ska alltid rättfärdigas och granskas in absurdum. Fast det kanske är bra. Samvetet håller mig på mattan. För där inne, djupt instängt bor nog en förfärligt slösig hollywoodfru som bara vill shoppa loss. Men jag håller henne hårt bunden med samvete, stränga ekonomiska ramar och miljötänk.

Inför denna stränga granskningsnämnd måste jag nu rättfärdiga varje inköp. Så här kommer en redovisning av nyttan.

Jag köpte två fina saxar av slipbart stål samt en brödkniv i mindre format. Brödkniven vi har skär snett och orsakar ofta skärskador och inte minst kaskader av fula ord och saxarna kändes som ett smart miljöval eftersom de kan slipas av min eminenta pappa som är så bra på att slipa saker. Då behöver jag aldrig mer släpa hem billiga saxar i trepack som blir slöa inom några månader.Detta fina broderade brickband kommer att komma till god avvändning. Jag såg det och fick en strålande idé på användningsområde. Jag ska visa snart! Sen var det ju fantastiskt snyggt också, eller hur!!!

Ramarna ska användas i ett kommande projekt. Det var jag på jakt efter och fann dem till det ytterst humana priset av 2 kronor styck. I love secondhand!Elefanten är till ren lyst. Totalt onödig. Jag erkänner. Men ni menar väl inte att jag ska lämna en stackars ensam elefant kvar i butiken när den så tydligt vädjar till mig att få följa med hem? Nu bor den med de andra elefanterna i huset och bara myser av lycka. Så det var en ren humanitär elefantär handling!

Med tyger är det så att om man mest syr av återanvända tyger så kan man inte vänta tills man ska sy och då ge sig ut på jakt efter ett passande tyg. Det funkar inte så. Istället slår man till när man ser ett snyggt tyg och så bestämmer man vad man ska sy efter tyget istället. Det blir liksom omvänt tänk. Alltså köper jag alltid tyg som jag gillar. Jag är kräsen så det blir inte så mycket ändå.Det här låter kanske konstigt men för oss är det billigare att köpa böcker än att låna på biblioteket. Vi är HOPPLÖSA på att lämna igen i tid och här i stan ska de ha typ nio kronor per bok och dag som de är försenade. Eftersom vi är ett gäng av en art som kallas bokslukare här i familjen kombinerat med en defekt i form av borttappad minnesgen, så blir det många kronor i förseningsavgifter. Vi kanske lånar 20 böcker varje gång och så blir de minst en vecka sen. 20x7x 9=alldeles på tok för mycket pengar. Vi har därför slutat att låna böcker och så köper vi alla böcker istället. Ibland nytt men många gånger begagnat. Igår hittade jag ett gäng fina till bokslukardottern. Nä, vi behöver egentligen inga galgar eftersom vi knappt har några garderober utan får vika det mesta och stuva undan i lådor och skåp, men när Rödakorspersonalen går runt med en kartong och stoppar den under näsan på folk och frågar om vi vill ha gratis galgar och jag ser dessa fina, ja då är jag inte mer än en människa utan karaktär så jag norpar till mig dessa fina utan en tanke på alla de galgar vi redan har.

En supefint arbetad grå blus med volanger och mycket tyg och massor med plats för egna volanger (en del av er fattar nog precis vilka volanger jag menar) och så en klänning med fina tyger som jag nog syr om till en kortare tunika och ett förkläde i finaste blomyget kom jag också hemdragandes med. Den grå blusen tog jag på mig direkt och vi blev bästisar på en gång.

Nu har vi kommit till det som är totalt och hopplöst helt onyttigt. Inte en endaste funktion har den och inte fyller den något praktiskt behov heller. Den här lastade jag med mig med tvekan och inte så lite i ett shoppingrus, ni vet ett sånt där rus som man kan få om man överskridit ett visst hinder, när man redan  har köpt så mycket att man inte längre orkar bjuda motstånd. (Någon som fattar vad jag menar?) Likväl var den attans snygg och precis så nött och tjusig som jag vill ha mina fynd. Den här lyktan ger mig härliga asscociationer om vindpinat hav, regn och storm och en fiskare med pipa, sydväst och orange regnrock. Under skymtar man en norsk ylletröja och fiskarstövelbyxor. Han kommer gående i mörkret med lyktan svajande i vindbyarna. Det luktar fisk och är nästan lite skrämmande. Allt det ser jag framför mig när jag tittar på lyktan så någonstans har den kanske sitt berättigande…?

Som om jag inte konsumerat tillräckligt fanns det ett stort paket framför dörren när jag kom hem. Den snälla lantbrevbäraren hade klivit ur bilen i stormen och kämpat sig fram till bron för att lämna paketet. Det kallar jag service!

I paketet fanns en ny vattenkokare. Den jag köpte i april fick en kortslutning och den trevliga webbutiken skickade en ny när de fick höra om det! Det kallar jag också bra service!!! Till min glädje hade färgen ändrats från korallrosa till vanlig rosa och det tyckte jag var mycket snyggare! En som blev iivrigt glad över paketet var Pommac. För i lådan fanns ett stort ark BUBBELPLAST. Här har ni hunden som är livrädd för vatten, men älskar när det smäller. Han är en konstig prick. Att smälla ballonger och bubbelplast är nog det roligaste han vet. Det är med skräckblandad förtjusning han spräcker plasten och varje gång hoppar han upp i luften av förskräckelse. Blir han riktigt exalterad skäller han ut plasten lite också.

Nu håller det här långa inlägget på att ta slut.

Det gör det faktiskt precis NU.