Jag lever med en man, fyra barn, en hund, två undulater och trehundrafyrtiosju dammråttor i ett gammalt hus inrett med loppisfynd, massor av färger, för många lampor och än så länge för lite mönstrade tapeter.
Jag kan aldrig motstå böcker och tapeter och möblerar om nästan varje gång jag städar. Jag driver eget företag som inredningskonsult och hantverkare och bor långt upp i norr i den finfina kuststaden Luleå. Min hjärna bubblar ständigt över av idéer som jag inte alltid hinner förverkliga. Vill lära mig virka, dreja och svetsa och drömmer i hemlighet om att jobba som scenograf.
Jag har mixtrat med en bild. Det är sånt här jag gör för att öva upp färdigheten i photoshop. Kanske kan ni se vad jag tagit bort och vad jag lagt till?
Här kommer förebilden.
Och här kommer efterbilden.
De går att klicka upp större. (Fast då syns mitt taffliga photoshoppande.)
Min vän L håller på att renovera i sitt hus och det blir så fint så fint. Som en dröm. Nu rensar de bort sånt som de inte längre tycker passar in och gissa om jag blev glad när hon kom över på fika och överraskande hade med sig en stor porslinsblomma som inte längre ryms hos dem. Woaw! Plötsligt hade jag en hel gardin av porslinsblomma i mitt fönster. Så fint!
Visst ser det ut som att den alltid har växt hos mig?
Och mattan som jag lagt ut i sovrummet har de också rensat ut. Hos mig är det mesta välkommet. Allt passar in på nåt märkligt sätt!
Just nu färgas staden sakta men säkert röd. 
På lördag smäller det. 
Ni vet väl varför? 
Och såklart vet ni vad BSTL betyder! Om inte vill jag höra en vild gissning!
Det är omöjligt att bo här och missa att Luleå Hockey ska slåss om guldet inom en snar framtid. Mot ärkefienden Skellefteå. Fiender i hockeysammanhang, om man är supporter. Må bästa lag vinna. (Heja Lule!)
Bjuder på lite bilder, öööh…vad säger jag…MYCKET bilder, på det nystädade vardagsrummet. Det var så länge sen jag såg detta vanligen kaotiska rum städat att jag blev alldeles till mig i trasorna och fotade det ur alla möjliga vinklar och vrår liksom för att bevisa för mig själv att det faktiskt är STÄDAT. Så osannolikt välstädat. DESSUTOM har jag photoshoppat bort någon liten sak (ett kamerabatteri) på ett bord och en ful sladd och en grenkontakt som låg mitt på golvet. Tjosan. Photoshop är ju magi. Man kan städa med det också!!! Så antingen lägger du benen på ryggen nu ifall du är allergisk mot meningslösa bilder eller så sätter du dig med luppen och granskar om jag ändå inte glömt ett litet dammkorn någonstans. Städningen till ära blev det lite ommöblerat också. Två byråer får agera rumsavdelare. Fiffigt blev det tycker jag. Men om två veckor kommer jag nog på nåt bättre. 
NU ska jag göra lite annan nytta. Hoppas du fick städinspiration. Det brukar jag få av att se städade bilder…! Ajö!
Vårt filmprojekt fortsätter. Det tar en massa tid och går mycket långsammare än vi hade trott men det går framåt och vi har så roligt på vägen så det gör inget att vi kanske varit lite för tidsoptimistiska. Vi trodde väl att vi skulle ha premiär nu i april men det tror jag vi får glömma. Att samla alla inblandade är inte det lättaste och att vara effektiva då vi möts är inte heller det lättaste. Men som sagt, vad gör det när vi har roligt i nuet. Idag ska vi samlas i en grannby där vi lånat ett byahus som får agera hotell och där kommer vi att filma hela eftermiddagen.
Förra gången var vi här och filmade. Då såg det ut lite så här. 
Den här söndagen ska det klämmas in mycket. Jag ska strax iväg men hinner slänga in lite bilder i min stackars försummade blogg. Ibland när huset är rörigt och tusen andra saker lockar mer än att röja i röran kan jag försöka fokusera blicken på de små ställen dit röran inte nått. Det är ungefär de ställen jag fotat nu också. Genom att zooma in kraftigt slipper jag se röran runt om. Så nu låtsas vi att vårt hus är nystädat. Att det är bortplockat och nyskurat och doften av ren tvätt och såpa slår mot en då man öppnar dörren. Pelargonerna är omplanterade och nedklippta, frysen fylld av tillagad mat som bara är att plocka fram och varenda papper i huset är på rätt plats och ingenstans finns en pinal som inte hör hemma där den ligger. Nybakta bullar står doftande i en korg på bänken och alla fönster gnistrar av skimrande blankputsning.
Aaaaaaah! Känner ni vad skööööönt det är. Såja, vad du gör, öppna inte ögonen nu. Blunda för guds skull! Och så tar du på dig skorna, fortfarande blundande, smyger ut genom dörren stänger den och tar ett djupt andetag och NU kan du öppna ögonen. Pfffuuh. Glöm nu huset och hur det egentligen ser ut. Gör nåt skönt ute och så när du kommer hem igen kan du ta itu med röran eller så upprepar du låtsasproceduren ovan.
Så gör jag idag. 
Här kommer några lyckade porträtt jag tagit. Åtminstone lyckade i mina ögon. Jag har inte fått dem bedömda av läraren ännu. Det ska bli otroligt spännnade att få ett omdöme på tisdag. Nu känner jag mig så nöjd med den här bilden att jag inte kommer att bli knäckt om läraren säger att den inte är bra. (Det tror jag inte han gör för maken till snäll lärare får man leta efter, men han kanske ger konkreta tips på hur jag skulle gjort itstället om det är så att han inte skulle tycka bilden var bra.) Men jag tror jag får godkänt. Och här kommer nu bilden jag är nöjd med: Taaaadaaa! (Alla bilder går att klicka upp i storformat.)
Sen blev det en massa bonusbilder också. Stackars Molly fick vara modell och hon var rätt så less på mig. Men bilderna blev fina så jag tror hon ändå blev nöjd i slutänden.
Sen har jag tagit andra porträtt av fler människor men de är jag inte lika nöjd med som dessa så de vill jag först få ett expertutlåtande på.
Vet ni, det allra allra roligaste med den här kursen jag går, det är när vi sitter i en salong med stor duk framför oss och tar del av varandras bilder. Vi tittar, pratar och får omdömen. Det är roligt, lärorikt och otroligt stimulerande!
På nätet blir det alltid ett himla hallå så fort någon större bloggare skriver något om genus, feminism eller rasism. Kommentarsfälten svämmar över av åsikter och många har svårt att hålla en trevlig och saklig ton. Nu senast stack Blondinbella ut näsan och jag var tvungen att kika in där trots att jag aldrig annars läser hennes blogg.
När jag läser hennes inlägg och alla kommentarer samt alla inlägg som skrivits för och emot i svallvågorna efter hennes uttalande blir jag brydd. Förvånad. Missmodig. Tycker verkligen så många människor att det här med hen och genustänk är så hotfullt och upprörande???
Jag förstår inte alls varför det väcker så starka känslor. Vad är det som gör alla så arga???
Nej, jag förstår faktiskt inte ett skvatt.
När jag skummar igenom alla kommentarer kan jag inte se en enda som reflekterar över att det de debatterar faktiskt bara är en luftballong.
”Kvinnor ska vara kvinnor och män ska vara män” säger många som är ”mot”. ”Klä barnet så man ser vad det är” säger blondinbellan. Där stannar deras tanke verkar det som. De har en färdig bild av hur en kvinna ska vara och hur en pojkbebis ska kläs. De har köpt samhällets normbildning rakt av. I deras värld finns det kanske mallar för hur en flicka SKA VARA med färgkodning, beteendematriser, intressemallar och så vidare.
Alla verkar utgå ifrån att kvinnor/flickor SKA se ut på ett visst sätt och pojkar/män på ett annat. De utgår ifrån att vissa färger, beteenden, klädesplagg, yrken, intressen, leksaker och så vidare TILLHÖR ett kön. Som om det vore en naturlag. Som om intresset för färgerna/sakerna/plaggen/sätten/yrkena rent naturligt pluppar upp hos människorna beroende på om de har nåt som dinglar eller inte mellan benen…
De verkar inte förstå att det är en konstruktion av oss människor. Tanken på att hela debatten handlar om detta, färger, sätt att vara, yrken, kläders utformning och så vidare gör att jag finner den skrattretande. Egentligen. Men mest av allt sorglig. Att läsa såna här inlägg med dess kommentarer gör att jag tappar hoppet för framtiden. Hur tusan ska vi komma vidare när allt fastnar på fjuttnivåer.
Jag har skrivit om det här många gånger och börjar bli trött på det. Jag ger upp. Suck och stön liksom.
Jag tror att om alla bara satte sig ner och TÄNKTE istället för att surfa runt på nätet och läsa korkade inlägg med lika korkade kommentarer så skulle världen bli lite bättre. Om saklighet blev mottot istället för känslosamhet. Om vi tänkte efter och funderade på allt några varv. Skulle inte fler då inse att det här är frågor som egentligen inte är värda att lägga ner tid och energi på. Det här är frågor som egentligen inte borde finnas. Färg är färg, intressen är intressen, yrken är yrken. Alla människor kan gilla olika färg, olika yrken, olika intressen. Alla är olika. Men att det skulle finnas hinder i form av en liten detalj som snopp eller springa är ju banalt. En hund gillar att jaga bollar. Inte tusan tittar vi väl efter om det är en tik eller en hane innan vi kastar bollen? En katt gillar att bli smekt och gullad med oavsett om det är en kattgubbe eller kattgumma.
Gaaah. Jag blir vansinnig på att så många verkar ha FASTNAT. Tänk för bövelen! OCH TÄNK IGEN. Och sluta inte tänk förrän du förstår vad jag säger…! Det ska inte behöva ta så länge. För svårt är det ju inte.
(Den här arroganta tonen brukar jag inte ta mig, men just nu känner jag mig så erbarmerligt trött på alla som inte verkar tänka efter ett endaste dugg.)
Igårkväll var jag på premiärvisning av Svetlana och Kurt. Jag följde med en kompis och hade ingen aning om vad vi skulle se men blev tagen med storm. Det är en dokumentärfilm som kommer på svt nu på torsdag. NI MÅSTE SE DEN! Svetlana är såååå energisk och hysteriskt rolig och Kurt är finurlig och snäll och den norrbottniske mannen personifierad. Iallafall myten om den norrbottniske mannen. Det är en ljuvlig liten film som gör att man ser på världen med lite gladare ögon efteråt. 
Svetlana och Kurt var där och blev intervjuade på scenen efteråt. Efter en liten stund hade Svetlana tagit över mikrofonen och höll låda på sitt oefterhärmeliga sätt. Hon bara stänkte ut energi och livsglädje över oss som satt där. 
Jag säger det igen: ni MÅSTE se filmen på torsdag. Lova det. Efteråt kommer ni att tänka på svenska med stark rysk brytning. Heja Svetlana. Och Kurt. Och kärleken!
Jag har länge tyckt att det känns fel i skolans undervisning. Så mycket fritt arbete och så mycket läxor. Vi stupar ibland under alla läxor. Läxor där vi föräldrar alltså får förklara och lära ut. Läxor har jag inget emot, men då ska det vara övningsuppgifter på det de lärt sig på lektionen. Öva är alltid bra. Nu är det ofta sånt de inte ens fattat på lektionen. Det här är inte lärarnas fel. Lärarna gör så gott de kan med stora klasser och ofta många elever med olika inlärningssvårigheter. Jag har tänkt att det är en resursfråga och att barnen kommit hem från lektioner utan kunskap för att läraren eller barnen själva inte mäktat med under de förhållanden som är i klassrummet. Men nu läste jag den här artikeln och inser att det är en systemomvandling.
Jag tänker på de barn som inte har föräldrar som kan sitta och ha undervisning och förklara det de inte kunnat hämta in. Hur är det tänkt egentligen?
Korkat tycker jag. Att forska efter lärdom är bra som en krydda i skolan. Men att stödja stora delar av undervisningen på eget arbete och egen efterforskning och egen problemlösning är ju rent korkat i så unga år. Det borde inträda tidigast på gymnasiet och på universiteten. Då kanske mognaden hunnit ikapp.
Dessutom minskar läskunnigheten hos barn och unga. Härom tvista de lärda vad det skulle bero på. Jag har en tydlig teori. Det är mobilernas fel. Jag ser utvecklingen hos mina egna barn. Från att ha läst sig till sömns om kvällarna ligger de allt oftare och chattar sig till sömns med kompisar som inte heller läser sig till sömns. Min bokmal till dotter blir alltmer störd av smsande kompisar så att jag nu förbjudit henne att läsa sms efter en viss tid. Hon får ju ingen läsro och vanan att läsa böcker tror jag är helt avgörande för läskunnigheten. Det är därför jag envisas med att ha huset fullt med böcker fast man nu ska rensa ut och bara ha allt i sina läsplattor. Jag vill förmedla kärleken till böcker. Doften, känslan. Att se den ligga där på bordet i väntan på att bli läst. Böcker ska finnas lättillgängligt. Jag tror det är bra för läsförmågan. Det kan iallafall inte vara dåligt!
Ibland skickar jag ut gruppmeddelanden till ett gäng unga människor. Där skriver jag all info som kan behövas. Tid, plats, vad vi ska göra, vad vi ska ha med oss och så vidare. Några meningar bara men fullproppat med info. ALLTID kommer det frågor efteråt. Var? När? Hur? Vad? Ändå står allt i texten jag skickat tidigare. Det har fått mig att ana att många inte klarar att läsa en för lång text.
Jag tror det beror på snuttifieringen i sms och twittervärlden.
Jag tror att flera av mina läsare inte heller orkat läsa ända hit. Alldeles för mycket text, eller hur?
