Jag hörde på RixFM i bilen när programledaren Titti skrattande i samförstånd med de manliga programledarna sa nåt i stil med nej men jag är ju inte en sån där jobbig feminist hahaha. Helt omotiverat, helt gripet ur luften i ett vardagligt struntsamtal. Jag har hört henne slänga ur sig sånt förr och det gör mig modfälld.

Det finns nog inte två ord som kopplas ihop oftare än dessa två. Jobbig feminist.

Den här attityden finns lite varstans i vår vardag. En jobbig feminist är något inte många vill vara. Feminist, javisst men en lagom gapig sådan. Det är politiskt korrekt att vara feminist men helst inget man pratar högt om. Om någon frågar är man självklart feminist, men agiterar för det…nej, det är väl att gå för långt…? Man kanske betraktas som en sån där jobbig…

Jag hör många många unga människor säga nedvärderande ord om feminismen. Det förvånar mig. Det irriterar mig. Det gör mig modfälld.

Feminsm har blivit något smutsigt. Det är ingen nyhet. Så har det varit länge.

Beror det på att de som agiterar för feminismen har ett sätt att argumentera som stöter bort unga kvinnor (och män) eller beror det på att antifeminsmen lyckats skita ner ordet, dra det i smutsen och skapa den här olusten kring benämningen?

För jag tror ju inte att den unga tjej som säger jobbig feminist egentligen menar att hon inte är för  att kvinnor och män får lika lön, lika möjligheter, lika respekt. Det tror jag inte. Jag tror att den unga kvinna och förresten alla kvinnor som har den här attityden visst vill vara jämlika men inte tycker att det är samma sak som feminismen. Där har feminismen ett problem!

Är en feminist alltid jobbig? Kan man säga att man är en feminist utan att samtidigt få stämpeln jobbig?

Det här är faktiskt ett dilemma. De som vågar vara ”jobbiga” och agitera feministiskt skrämmer samtidigt bort en hel drös människor och budskapet går förlorat och viftas bort med ”jobbig”.

Hur tvättar man feminismen ren från stämpeln jobbig utan att förlora kraft. Måste en feminst vara  snäll, vänlig, behaglig för att göra sig hörd i den breda massan?

Det här tycker jag är ett dilemma för oss ”vanliga” kvinnor i små sammanhang. Att våga stå för och säga högt att man är feminist kräver självkänsla och mod för att ordet är så starkt nedskitat.

Samtidigt gör det mig förbannad och lite skamsen att jag själv tycker det är obehagligt att bli förknippad med så negativa ord som jobbig, skränig, gapig. Jag som person är väldigt långt ifrån dessa adjektiv. Men jag är feminist. ÖVERTYGAD feminist.

Det finns massor av feminister i Sverige. Vi kan vara snälla, tysta, milda, behagliga, tuffa, råa, skräniga, mjuka, gapiga, jobbiga, undfallande, rädda, modiga osv. Men ändå förknippar de flesta en feminist med ordet jobbig.

Vad gör vi åt detta?

Det här är en betraktelse från min plats på jorden. Så här ser det ut i min omgivning. Från andra platser ser det kanske annorlunda ut. Om vi tvättar bort alla fördomar mot benämningen feminist och verkligen tänker på vad ordet betyder, hur många kvinnor är då INTE feminister?

Många många män är också feminister. Så hur ska vi våga stå för att vi är feminister utan att behöva avfärdas som jobbig eller stå till svars för alla fördomar som ordet för med sig?

Tittar man på bloggvärlden så kanske man blir lugnad då det vimlar av starka kloka smarta kvinnor som vågar stå helt och fullt för att de är feminister och kanske till och med jobbiga såna (ur vissa betraktares ögon). Men i verkligheten, i vardagen, där vi blandas slumpmässigt i skolklasser, arbeten och idrottsammanhang, där är det inte lika lätt att vara övertygad feminist, säga det högt och vara en bra förebild. Det är synd för det är där det skulle göra mest nytta.

Det skulle vara intressant att höra hur just DU upplever ordet feminist och hur högt du kan säga att du är feminist utan att få mothugg.

Jag får inte så mycket mothugg. Mest tystnad och ett snabbt ämnesbyte. Eller någon vanlig motkliché som inte går att bemöta utan att väcka en ond debatt och hur ofta orkar man ge sig in i såna?  Så jag säger inte särskilt ofta högt att jag är feminist.

Väldigt sällan om jag ska vara riktigt ärlig.

Och det är ju rätt dumt för sakens skull.Jag är feminist. Jag är inte gapig, jobbig eller arg. Men envis och bestämd. Jag vill att kvinnor ska få samma rättigheter, möjligheter och ersättningar och förutsättnignar som män.

Jag får inte många möjligheter i min vardag att säga detta högt. Det är lite dumt. Kanske måste jag vara jobbig för att kunna bli hörd. Är det kanske så enkelt?

Ni som följer mig förstår alldeles säkert att den jag visar här i min blogg bara är en slice av vem jag är. Jag försöker vara ärlig och sann, men i och med att jag utelämnar stora bitar av mig själv och det mesta som händer runt mig så blir ju bilden ändå lite förljugen. Till slut tappar jag nästan bort mig och blir en seriefigur. Persilja ÄR en seriefigur i allra högsta grad. Ibland känns det förljuget, men samtidigt har jag inte ambitionen att skriva en blogg som avslöjar allt. Min blogg är en skön avkoppling för mig. En stund då jag får göra det jag älskar, att skriva och visa bilder, ja helt enkelt komponera lite och den där Persiljan är ju ändå jag. Iallafall en liten slice av mig. Den som känner mig och läser min blogg bör ju alltså ha detta i åtanke. Persiljan är mitt bättre jag som bor i en bekymmersfri och vacker värld där allt funkar som hon vill och allt går att se ljust på. Den där Pernilla hon strävar mycket mer, har så många fler bekymmer och är mycket surare, vanligare, tråkigare, argare, fördomsfullare, löjligare, dummare, trögare, knäppare och allt därtill än Persiljan.

Eller inte. Kanske är Persiljan egentligen Pernillan?

När man börjar tänka så här, att man måste distansera sig från sitt alter ego, då kanske det är ett tecken på att bloggen tagit över för mycket?

Hm. Vad är det jag försöker säga?

Jo kanske att den som läser ska ha detta i åtanke. Särskilt de som läser och känner mig. Ibland tar en del läsare allt lite för bokstavligt. Jag ljuger inte när jag skriver, men jag undanhåller en hel del. Medvetet. Men för det är ju inte jag som skriver förljugen…! Bara sållande.

Så när jag skriver idag att hurra solen skiner och jag är ledig och tänker gå ut i trädgården och bara njuta av allt knoppande och vårligt så ser kanske verkligheten lite fulare och tråkigare ut. I själva verket blåser det snålt, trädgården är full med hundbajs och jag blir arg på den där förbaskade tussilagon som tagit över min bästa skuggrabatt. Fast solen skiner och jag ÄR ledig och jag tänker gå ut i trädgården och njuta av allt knoppande och vårligt OCKSÅ. Så ni ser, jag bara hoppar över det fula. Det är ju så att det jag säger högt, eller skriver, det hör ju min hjärna också. Och det är onödigt att säga det högt. För alla. Världen är tillräckligt ful som den är. I alla dimensioner.

Och det här inlägget var kanske i konstigaste laget?

Jag går in på hemnet då och då av rent intresse. Det är kul att följa med vilka hus som är till salu. Hus intresserar mig. Att få kika in hos folk intresserar mig också. Merparten av alla hus ser förvånande ut ungefär likadana och det förbryllar mig så. Kan verkligen alla ha så lika smak? Följer verkligen så många trender? Jag fattar inte att detta svartvita eleganta kyliga sobra fått så stark genomslagskraft. De här fyra bilderna nedan är alla från olika hus, men visst skulle de alla kunna tillhöra samma bostad? Man känner ingen större skillnad.

Fyra olika hus med förmodligen fyra olika familjer. Ändå hade de kunnat flytta in hos varann och inte känna så stor skillnad. Eller är det jag som är loppis/färg/bohem/udda skadad?

Plötsligt mitt bland alla svartvita hem dyker det upp något som får hjärtat att hoppa till. Något som visar personlighet och karaktär. Befriande eget. Som det här.

I den här bostaden ser jag LIV. Jag ser mysiga middagar, trötta frukostar, sena kvällar, fester. Jag ser matlagning, spill och känner dofter från det UNDERBARA köket Jag ser tvätt på tork och tårar och skratt och närhet.

I de svartvita hemmen ser jag inte så mycket liv. Mer rädsla och ängslighet och lite kyla och avstånd.

Fast det är ju min säkert helt felaktiga tolkning.